Polen var sedan i mitten av 1100-talet delat i ett dussintal hertigdömen med stort självstyre för adeln och prästerskapet. Sedan 1241 utsattes området ständigt för mongoliska invasioner. Dessa stimulerade till samling kring konungadömet. Efter ett kort böhmiskt överherravälde 1300-05 återuppbyggdes det polska kungadömet av Vladislav I (1314-31) och sonen Kasimir III de store (1333-70).

En farlig fiende till Polen var också den Tyska orden. Genom krig 1326-33 tog riddarna Danzig och avstängde Polen från Östersjön. Kasimir blev tvungen att avstå Pommern till Ordensstaten 1343 men kunde utöka sitt område med det ryska furstendömet Galizien /Galitsija) i sydöst. Han gjorde kungamakten gällande genom ombud i lokalstyrelsen och hade en ganska modern centraladministration och en juridisk akademi i Kraków från 1364.

Med Kasimir dog den gamla Piast-dynastin ut. Kungatiteln gick först till Ludvig av Anjou (1370-82). Ludvig hade en svag ställning i Polen. För att dottern Jadwiga skulle efterträda honom gav han aristokratin privilegier som innebar lokalt självstyre och garantier mot nya skatter.

Hotet från Ordensstaten var ett viktigt skäl till att Jadwiga gifte sig med den militärt starka storhertigen Jagiello av Litauen 1386. Giftemålet ledde till en union mellan Polen och Litauen under de närmaste århundraden. Unionen medförde med tiden en sammansmältning av adeln i de båda länderna som liknade den som ägde rum i Danmark och Norge.

Storhertigdömet Litauen hade ända fram till 1300-talet fört en ganska avsigkommen tillvaro i sina skogs och myrområden, och det baltiska folket där var "hedniskt" ända fram till omkring år 1400. Samhället hade varit ett löst uppbyggt stamförbund. Men det militära trycket från den Tyska orden från 1200-talet stimulerade uppkomsten av en starkare furstemakt. I de vitryska och rutenska områden söder och öster om Litauen, där folket var slaviska och kristna, uppstod något av ett makttomrum efter den mongoliska ödeläggelsen av furstedömet Kiev 1240. I tre stora vågor, under Gedymin (1316-41), sonen Olgerd (1341-77) och dennes son Jagiello (1377-1434) lades stora områden här. till Kursk i öster och Svarta havet i söder, under litauisk överhöghet.

Jagiello var angelägen om den allians med et mer utvecklade rike som följde med giftemålet med Jadwiga. Han gick med på att bli katolik, och den polska adeln säkrade att riket skulle bli ett valrike.

Olgerd hade lidit nederlag mot den stora militärmakten Tyska Orden 1360, men år 1410 tillfogade Jagiello Ordensstaten det historiska nederlaget vid Grünewald. Genom 13-årskriget 1453-66 mot Ordensstaten annekterade Polen sedan Västpreussen och Ermland, och ordensstatsmästaren blev vasall under kungen av Polen och Litauen. Kasimir IV (1445-92) av Polen-Litauen härskade då över det största riket på kontinenten. Grunden var lagd för den polska adelns senare stora inkomstkälla på 1500-talet genom spannmålsexporten över Weichel-Danzig och för den polska renässanskulturen uppblomstrande.

Vi denna tidpunkt hade Polen inte mycket att frukta från yttre fiender, och behovet av en stark centralmakt föreföll därför inte stort. Inom det gamla Polen ökades lågadelns makt på 1400-talet, på bekostnad av både bönder och kung. Kungamakten begränsades genom viktiga privilegier för adeln 1425, 1454, 1492 och 1505. Varken trupper eller skatter kunde skrivas ut utan aristokratins samtycke (1454). En nationell ståndsförsamling, Sejm, med deltagande endast av de högsta bland prästerskap och adel, inte borgare, fick fast form 1492. Godsägarna fick större makt överbönder kring 1500.

Inte någon annan land och ingen annan klass tjänade så mycket på befolkningsökningen och de stigande spannmålspriserna på 1500-talet som den polska adeln. Men adeln utvecklade aldrig någon stark statsmakt. Med all adelns rikedom var detta en avgörande svaghet på 1700-talet. Den polska historien har till idag varit präglad av att ingen stark centralmakt skapades under adelsväldet från och med 1400-talet.