Det är ingen slump att man från ett visst håll till synes opåkallat inlett en kampanj för att svärta ner den ryska revolutionsledaren Lenin i just dessa tider.

Hela marknadsekonomin befinner sig i kris, världen över har förtroendet för de korrupta makthavarna kollapsat. I länder som i Ryssland, Indonesien, Sydkorea, Turkiet m.fl. växer folkmassornas revolutionära våg. Upprorets svallvågor börjar också nå arbetare och låginkomsttagare i Europa.
Överhetens bulvaner är förtrogna med innehållet i Marx’ ord: Utan revolutionär teori ingen revolutionär rörelse. Därför försöker de på alla upptänkliga vis hindra arbetare och låginkomsttagare från att åter- upptäcka den enorma skatt av erfarenheter av kamp för rättvisa som finns samlade i böckerna av en revolutionsledare som Lenin.
I länder som Turkiet, Irak och Sydkorea förbjuder och bränner man dessa böcker och mördar anhängarna av Lenins idéer. I demokratier som Sverige tillgriper man mer raffinerade metoder. Där handlar det om att försöka associera frihetskämpen Lenin med förtryckare som Stalin, Mao och Pol Pot och allt vad de stod för. Lokalt är det Aron Lundh från Liberala Ungdomsförbundet som sprider denna förvrängda bild.
Man ska inte förvänta sig någon intellektuell hederlighet från en borgerlig propagandist som Lundh. Det är inte förvånande att han bryter mot den gyllene regel som gäller för alla som beskriver ett historiskt förlopp – nämligen att framställa historia i ett vakuum, med utgångspunkt i de nutida läsarnas – helt annorlunda – tillvaro.
Aron Lundh vill få folk att tro att Lenin var en bestialisk mördare, en
”Natural Born Killer”, som han uttrycker det – en person som skulle ha ställt till blodbad i Sverige 1998, om han levt här och nu. Han vill få folk att tro att marxister bara är ute efter att mörda och tortera. I verkligheten är marxismen historiens djupaste och mest genomtänkta frihetsidé.
Lundh beskriver – och överdriver – de extraordinära åtgärder som arbetarstyret i Ryssland tvingades till 1918-1921 på ett sätt som är ägnat att få folk att tro att dessa försvarsåtgärder skulle ha haft ett egenvärde. Lundh handskas med historiska siffror som om de vore hans privategendom. Han påstår att ”Lenin mördade fyra miljoner människor” under inbördeskriget. Upphovsmannen till denna siffra är ingen mindre än Hitlers propaganda- minister Goebbels, när denne skulle bygga upp stämningar inför Hitlers ”anti-bolsjevikiska korståg” mot Sovjetunionen. Om Lundh vill, kan jag tipsa honom om fler uttalanden som Goebbels propagandaministerium gjorde om ryska revolutionen på den tiden, bl.a. mordiska uttalanden som man tillskrev Lenin. Lundh verkar ju inte vara så nogräknad.
Den franske historikern Jean Ellenstein anger det totala antalet dödade under ryska nbördeskriget till omkring en miljon. Flertalet av dem föll offer för borgarnas krigföring och massakrer. Ytterligare tre miljoner människor dukade under i de epidemier som följde av det av borgarna initierade inbördeskriget.
En ärlig historiker skulle ha beskrivit omständigheterna kring de fenomen som Lundh fokuserar. Jag ska göra det åt honom, som historiker.
Vladimir Iljitj Uljanov (kallad ”Lenin”, mannen från floden Lena) var i början av 1900-talet ordförande för det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Hans falang tog namnet ”bolsjevikerna” (ryska för majoriteten) eftersom de fick majoriteten på en partikongress. Den socialdemokratiska internationalen (Andra internationalen), i vilken Lenins parti spelade en viktig roll, var den mest betydelsefulla rörelsen för fred, rättvisa och frihet i slutet av 1800- och början av 1900-talet. När de ”goda borgerliga statsledare” som Lundh förbehållslöst hyllar förberedde sig för ett världskrig, beslöt sig Andra internationalen för en internationell generalstrejk för att förhindra krigsutbrottet och störta kapitalismen.
Men flertalet socialdemokratiska ledare svek sina löften och stödde sina borgarklassers krigsförklaringar. Detta kanske är något som Lundh beklagar? De ”goda borgerliga statsledarna” kastade ut Europas ungdom i det blodbad som vi känner som första världskriget. 8.750.000 människor dödades av att Europas ”goda borgerliga statsledare” gjorde upp om kolliderande kapitalistiska intressen. Lenins bolsjeviker var det enda parti som stod fast för ett stopp för blodbadet.
Kriget förvärrade misären och förtrycket i alla de kapitalistiska staterna.
Var fanns då den frihet och humanism som Lundh tillskriver dåtidens ”goda borgerliga statsledare”?
Till slut hade arbetarna fått nog. Det började i Ryssland, där arbetarna och bönderna i februari 1917 reste sig och störtade den monarki som drivit dem i krig. Kraven var bröd, jord och fred. Men den borgerliga regering som sjanghajade makten i Ryssland fortsatte tsarens gamla politik. Förtrycket och svälten tilltog, det blodiga rövarkriget fortsatte. Arbetarnas och böndernas massprotester bemöttes med arresteringar, politisk terror och julimassakern på hundratals demonstranter 1917.
Parallellen till dagens ofullgångna revolutioner i Indonesien, Sydkorea och Ryssland är slående. Det blev nödvändigt med ett nytt uppror för att uppnå vad som eftersträvats i Februarirevolutionen. Detta ägde rum i och med Oktoberrevolutionen 1917.
Lundh och andra borgare kallar gladeligen oktoberrevolutionen för en ”kupp”. I verkligheten var den borgerliga regimen så isolerad att den föll som en övermogen frukt redan för den första stöten. Det massiva stödet för bolsjevikernas revolution – som genomfördes av vanliga arbetare och bönder– framgår av att den snabbt kunde segra över hela detta jätteland utan att möta mer än svagt motstånd på några få ställen.
Endast några tiotal människor dödades under de fåtaliga striderna i samband med oktoberrevolutionen. I gengäld fick ryssarna fred, frihet, jord och rättvisa. Oktoberrevolutionen var en eruption i människovärde. Under redssamtalen efter revolutionen utmanade den ryske förhandlaren Trotskij den tyske chefsförhandlaren med följande ord:
- Jag skulle bli mycket glad om jag fick veta att den socialdemokratiska pressen i Tyskland åtnjuter samma frihet som våra motståndare och den kontrarevolutionära pressen i vårt land.
Oktoberrevolutionen utökade friheten i Ryssland, inskränkte den inte. Men de kapitalistiska staterna i världen tänkte inte låta dessa ”myterister” komma undan så lätt. I synnerhet inte som den nya regeringen i Ryssland öppet stödde arbetarkampen i deras egna länder.
Marxismen är en internationalistisk rörelse, inte nationalistisk.
Bolsjevikerna solidariserade sig med och stödde arbetare och förtryckta folk i alla länder som kämpade för att avskaffa kapitalistisk utsugning.
De ”demokratiska” kapitalistmakterna reagerade med brutalitet. Lundh ”glömmer” inte bara att nämna att dessa ”goda borgare” drivit ut Europas ungdom i den värsta slakten dittills i historien – de höll också vid denna tid mer än en fjärdedel av jordens befolkning i ett avskyvärt förtryck i sina kolonier.
Dessa underkuvade områden präglades av en ekonomisk utsugning och brutalitet av en omfattning som världen inte sett maken till. Vad har Lundh att säga om detta? Vad säger han om Lenins och bolsjevikernas stöd till de underkuvade folkens frihetskamp? Vad kolonialmakterna gjorde för att kväsa detta stöd, vet vi.
Lundh skriver om bolsjevikernas åtgärder till försvar mot det grymma angreppskrig som samtliga världens stormakter inledde mot den unga arbetarstaten Ryssland. Lundh nämner ingenting om det förtryck, den tortyr och de massakrer som de ”vita” och invasionsarméerna från bl.a. Frankrike, Storbritannien, Tyskland, USA och Japan genomförde i de områden av Ryssland som de ockuperade under ”inbördeskriget” 1918-1921. Under den borgerliga ledaren Denikins skräckvälde i Ukraina – uppbackat av franska ockupationssoldater – massakrerade ”de vita” 70.000 ukrainska judar innan Trotskijs Röda armé slutligen drev bort Denikin och satte stopp för de rasistiska morden. Naturligtvis både avrättade och misshandlade de befriade judarna många av sina gamla plågoandar. För Lundh är detta ett bevis på ”Lenins ondskefullhet”. Var finns perspektiven?
Lenin och de revolutionära arbetarna i Ryssland famlade efter olika vägar för att bemöta den borgerliga aggressionen. Eftersom detta var den första stat i världen som baserade sig på de fattiga massorna, fanns det ont om erfarenheter att tillgå. Många misstag begicks. I början var bolsjevikerna för mjuka, vilket utnyttjades av kontrarevolutionens krafter. Seriösa borgerliga historiker som E.H. Carr medger att bolsjevikerna började med att vara för generösa mot tillfångatagna kontrarevolutionärer. Man avskaffade dödsstraffet trots brinnande inbördeskrig (andra länder, t.ex. Sverige, legaliserar dödsstraff i krig). T.ex. släppte bolsjevikerna generalen Krasnov som försökt ta makten i Petrograd med våld mot ett löfte om att han skulle avstå från fortsatt militär aktivitet – ett löfte han omedelbart svek, vilket ledde till tusentals människors död. Ibland slog pendeln över för långt åt andra hållet.
Fraktionsförbudet (som var avsett som en tillfällig krisåtgärd i ett läge när fiendelägrets hantlangare försökte infiltrera det nya samhället på alla punkter) var något som Stalin senare kunde utnyttja till att strypa hela bolsjevikpartiet.
Det är lätt att i dag, 80 år senare, med facit i hand peka finger åt de ryska arbetarna och bönderna för de misstag de begick. Men de slogs med ryggen mot väggen och visste vad som väntade fattigfolket om de inte lyckades slå tillbaka den beväpnade klassfienden.
Vid den här tiden reste sig arbetarmassorna i land efter land, inspirerade av den lyckade revolutionen i Ryssland. Där de inte förråddes av sina egna korrupta ledare (t.ex. i Sverige, där Socialdemokraterna tog ställning för kapitalismen och avledde arbetarupproret 1917), dränktes deras kamp för frihet och rättvisa i blod av ”de goda borgarna”. I Tyskland allierade sig både liberaler och socialdemokrater med Frikårerna, de högerinriktade mördarband
som senare kom att utgöra kärnan i Hitlers SA, och kväste 1919 revolutionen genom att slakta 30.000 arbetare. I Finland lyckades borgarna med hjälp av en tysk invasionsarmé slå ner arbetarnas nyvunna makt. Därefter vidtog en ”vit terror” där 30.000 arbetare avrättades och 100.000 kastades i fängelse eller koncentrationsläger. I kolonierna gick Storbritannien och Frankrike ännu brutalare fram mot frihetsrörelserna. ”Vi har dödat omkring 100.000 araber under upproret i sommar”, skrev den berömde Lawrence av Arabien om den brittiske liberalen Lloyd Georges metoder mot revolutionen i Irak 1920.
Lundh skriver förskönande att kontrarevolutionen i Ryssland ”demonstrerade mot övergreppen”. Vad det var för slags ”demonstrationer” fick fattigfolket smärtsamt uppleva. Men han nämner inte 13 april 1919, när engelska soldater sköt ihjäl 379 människor och sårade 2.000 ur en fredlig demonstration mot förtrycket i den brittiska kolonin Indien.
Inför dessa perspektiv är det inte förvånande att de utländska
invasionsarméernas ryska hantlangare så småningom utsattes för hårda tag.
Lundh försöker påskina att ryssarna härvidlag var unika. Historien visar tvärtom att varje land – oavsett styre – som hamnar i liknande omständigheter också reagerar med samma motvåld.
Under det nordamerikanska frihetskriget tillgrep George Washington terror mot britternas hantlangare. Under inbördeskriget i USA använde sig båda sidor av en utbredd terror. Men vem skulle komma på tanken att gräva fram Sydstaternas gamla krigspropaganda och – som Lundh gör med Lenin – stämpla Lincoln som en ”Natural Born Killer”?
Listan kan göras hur lång som helst. Efter befrielsen från den nazistiska ockupationen avrättades i Frankrike 50.000 människor som anklagades för att ha varit nazisternas hantlangare. Många var skyldiga – men inte alla. Betyder det att den franska motstånds- rörelsen bestod av – vilket nazisterna påstod – ”hänsynslösa massmördare”?
Enkelt uttryckt ”glömmer” Lundh att ett inbördeskrig följer andra spår änfredens, de följer naturligtvis krigets spår. Vad han framför allt ”glömmer” är att det ryska inbördeskriget inte var något som Lenin och bolsjevikerna önskade. Det inleddes och påtvingades ryssarna av ”de goda borgerliga statsmännen” i de kapitalistiska staterna.
Avslutningsvis vill jag lugna Lundh: Du behöver inte vara orolig för någon ”leninism” i Vänsterpartiet. Om de haft ett uns av Lenins idéer i sig skulle de ha mobiliserat sitt rekordstora stöd i valet till mass- protester mot nedskärningar och försämringar. Istället följer de 1914 års socialdemokrater i spåren genom att ansluta sig till kraven från kapitalistklassen.
Vänsterpartisten Jenny Lindahls s.k. ”försvar” för Lenin är ingenting annat än en taktisk eftergift åt de radikala arbetare som fortfarande tror att Vänsterpartiet är en frihetsrörelse. Hennes uttalande om att ”Lenin inte var värre än någon annan statsledare på den tiden” är avslöjande. Att jämföra revolutionsledaren Lenin med kolonialmakternas regenter och arbetarförtryckaresom Lloyd George och Churchill är en otroligt förolämpning.