Två kungar vid namn Erik Hedningen och Erik Stenkilsson

Kungar 1066-67

Två Erikar skall ha kämpat om makten efter kung Stenkils död
och varit konungar samtidigt i ett års tid, säger mäster Adam av Bremen.

Den ene av dem var en hedning av Björn Järnsidas och Erik Segersälls ätt.
Man kan anta att de stockhedna svearna i Gamla Uppsala tagit denne Erik till konung
mot att han på vanligt sätt lovade att uppehålla bloten till de gamla gudarna.

Den andre Erik skall ha varit kung Stenkils äldste son och en god kristen.

Han borde närmast ha kommit i fråga efter sin fars hastiga död, men uppsvearna vägrade erkänna honom.
Likväl utropade han sig till sveakung, fast han troligen haft sitt stöd främst i Stenkils Västergötland.
I över ett år kämpade de båda Erikarna om makten, en sista blodig fejd mellan hedendom och kristendom i Sverige.

De två Erikarna skall i det avgörande slaget 1067 ha stupat båda, och "då utslocknade hela den svenska kungaätten",
säger mäster Adam - och menar den gamla kungaätten, Erik Segersälls släkt.

Adam av Bremen  ca 1040–1085
Kanik och föreståndare för domkyrkoskolan i Bremen på 1070-talet. Adams historieverk om ärkestiftet Hamburg-Bremen, dit Sverige då hörde, var ett led i ärkebiskop Adalberts maktsträvanden, men är också den främsta källan för den senare vikingatidens nordiska historia.