Kardinal Richelieu  1585-1642
(Armand Jean du Plessis Richelieu)

Fransk statsman. Den unge Richelieu påbörjade en militär karriär. Han blev dock tvungen
att snabbutbilda sig i teologi sedan hans äldre bror avstått från familjens ärftliga biskopsstol
i Luçon, ’’det fetaste stiftet i Frankrike’’, för att gå i kloster. Henrik IV utnämnde honom till
biskop vid 21 års ålder, och Richelieu deltog i ständermötet 1614–15, där hovet fick ögonen på
den energiske och administrativt talangfulle mannen. Han fick en post hos änkedrottning
Maria av Medici.

Vid hovet pågick invecklade intriger mellan Maria, hennes gunstlingar och sonen Ludvig XIII.
Richelieus nya karriär blev äventyrlig, men han vann snart kungens beundran och förtroende.
Hovet fick påven att utnämna honom till kardinal 1622, och från 1624 var han kungens ledande
minister. Kungen var en nolla men klok nog att villigt gå i kardinalens koppel. Richelieu hade redan
från början haft sin politiska linje klar för sig. Det var att stärka kungamakten, bekämpa de feodala
maktcentra som riskerade att splittra riket och bryta den hotande habsburgska inringningen – kort sagt,
att med kraft fullfölja Henrik IV:s politik. Även inom riket var det nödvändigt att tillgripa våld för att
driva igenom denna linje, men den nya kungliga armén var ett användbart maktmedel.
Det ena adelsupproret efter det andra slogs ner.

En annan rival till kungamakten var de franska kalvinisterna, hugenotterna, som Henrik genom ediktet i
Nantes 1598 hade givit stor autonomi och makten över flera befästa städer. När hugenotterna sökte stöd
utomlands, näpstes även de. Richelieu belägrade deras fäste, hamnstaden La Rochelle. Engelsmännen
sökte undsätta dem, men Richelieu lät bygga ett stort pålverk som spärrade stadens hamn. Efter segt
motstånd kapitulerade de utsvultna försvararna. Därefter berövade Richelieu hugenotterna deras politiska
och militära särrättigheter, men religionsfriheten fick de behålla. Han tjänade Frankrike, inte kyrkan, och
hans främste medhjälpare, kapucinmunken fader Joseph, ’’den grå eminensen’’, var lika skrupelfri som sin herre.

Fördraget med Gustav II Adolf i Bärwalde 1631 visade att kardinalen inte drog sig för att liera sig med
protestantiska ’’kättare’’ i kampen mot kejsare och påve. Richelieu lät dock inte Frankrike ingripa direkt i
trettioåriga kriget förrän 1635, alltså efter Gustav Adolfs död.
Richelieus försök att rationalisera administration och beskattning stupade i stort sett på de ständiga krigen.
Likafullt måste man se honom som den egentlige grundaren av den centraliserade, byråkratiska statsmakt,
som han kunde överlämna till efterträdaren Mazarin, och som genom denne gick i arv till Ludvig XIV.
Själv var Richelieu en främjare av kulturen och höll ett lysande privathov. Det var han som 1634 instiftade
Franska akademin, till rikets och sin egen ära. Själv har han den kanske största äran av att 1600-talet blev
Frankrikes ’’stora sekel’’.