René Descartes  1596–1650

Fransk filosof och matematiker. Descartes ansåg att vetenskapen borde arbeta på samma sätt som matematiken.
Genom strikt logiskt tänkande skulle den ena propositionen kunna bevisas och bilda grund för den andra, tills
man får en allt högre byggnad.

I sin filosofi, som han framlade i bl.a. Discours de la méthode (Avhandling om metoden, 1637) och Principia philosophiae
(Filosofins principer, 1644), sökte Descartes efter en absolut fast kunskap att grunda sitt logiska bygge på. Han började
med att betvivla allt, eftersom kunskap som man får genom sinnena kan vara bedräglig, liksom matematiska insikter kan
vara ingivna av en bedräglig gud. Den enda sats vars sanning inte kan betvivlas är enligt Descartes cogito, ergo sum (latin,
jag tänker, alltså finns jag till). Från denna sats sökte han sedan härleda Guds och yttervärldens existens.

Alla vetenskaper är produkter av ett och samma förnuft och bildar för Descartes en enda allt omfattande vetenskap.
Kropp och själ betraktade han som väsensskilda substanser (”utsträckt ting” respektive ”tänkande ting”), som dock kunde
påverka varandra via tallkottkörteln i hjärnans mitt. I hans strängt mekanistiska värld var det bara människan som
hade själ och kunde tänka. Djuren var ett slags maskiner.

Descartes gjorde viktiga upptäckter inom matematiken, där han lade grunden till den analytiska geometrin.
Han behandlade även problem inom optik och medicin. Hösten 1649 kallades han till Stockholm som
drottning Kristinas rådgivare och lärare, men fick lunginflammation i det kyliga slottet och avled året därpå.

Descartes betraktas ofta som grundare av den nyare filosofin genom sitt radikala brott med äldre traditioner.
En ”cartesianism” i trängre bemärkelse hade stort inflytande i hela Västeuropa under 1600- och 1700-talen och
har även senare starkt präglat främst Frankrikes intellektuella tradition.