Kristian II 1481-1559
Kung av Danmark och Norge 1513–23, i Sverige 1520–23 (här propagandistiskt kallad "Kristian Tyrann"), son till unionskungen Hans. Stödd på borgare och bönder bekämpade Kristian adelns och kyrkans välde; i Danmark kallades han ibland Kristian den gode. Hansans merkantila övermakt i Norden sökte han bryta, delvis med holländsk hjälp. Herraväldet över Sverige vann han genom att besegra Sten Stures här på Åsundens is, och därefter hyllades han 1520 som svensk kung. Därmed kom även det svenska unionspartiet med Gustav Trolle till makten; om detta parti eller kungen var den drivande kraften bakom Stockholms blodbad är omstritt.
Som sina främsta rådgivare hade Kristian den intelligenta holländskan Sigbrit Villemson (Mor Sigbrit, mor till hans älskarinna Dyveke) och borgmästare Hans Mikkelsen i Malmö. Hans antifeodala politik berodde dock inte på inflytandet från dem: tvärtom lyssnade han på dem därför att han redan från unga år var övertygad om att en kung värd namnet inte kunde förbli adelns fånge. Hans reformpolitik ledde emellertid till att adeln reste sig, och hans handelspolitik framkallade krig med Lübeck och Danzig 1522. Missnöjet med de ekonomiska följder som kriget och Hansans ekonomiska blockad fick bidrog till upproret i Sverige under Gustav Vasa från 1521. Kanske hade Kristian kunnat behålla makten åtminstone i Danmark och Norge, men han var instabil till lynnet. I ett anfall av depression flydde han till Nederländerna 1523. Adeln gjorde hans farbror hertig Fredrik (I) av Slesvig-Holstein till kung. Med stöd från kejsar Karl V, som var hans svåger, landsteg Kristian 1531 i Norge, där riksrådet valde honom till kung. Där hade man föga sympati för det danska adelsväldet. Han tillfångatogs emellertid genom svek 1532 och slutade sina dagar som dansk statsfånge.
Det var Gustav Vasas antidanska propaganda som gav Kristian namnet "Kristian Tyrann". Det visade sig dock snart att "kung Gösta" hade mycket hårdare nypor än Kristian. Det var närmast detta som var Kristians olycka: han var inte mannen att genomföra den machiavelliska maktpolitik som läget i Norden krävde, och som han själv insåg var nödvändig.
