Följande är en berättelse om hur det kunde gå till på en mölla.
Bonden körde med sin vagn in under möllan och fick hissat upp sina säckar till första loftet genom en lucka. Här märktes säckarna (med vanlig krita) med bondens namn och innehåll samt hur detta skulle behandlas. Spannmålen förvarades i säckar av juteväv och brödsäden i hemvävda linnesäckar.
Själva hanteringen av spannmålen började i och med att säckarna vägdes på decimalvågen och vikten antecknades i förmalningsboken.
Från första loftet hissades sedan säckarna upp till kvarnloftet och tömdes en efter en i "bingen". Från denna skakades säden via "skoen" ner i "ögat" (hålet i mitten på översta stenen) och gick sedan ut mellan kvamstenarna och maldes till mjöl eller ev. skråning, beroende på vilket sädesslag som maldes.
Från stenarna kom den malda säden ut i "ringkaret" (de bräder, som omger stenarna) och matades med hjälp av översta stenens rotation ner i "Skrå-tudan" på första loftet, där den tomma säcken var fäst vid "tudan". När säckarna var fyllda, "vägdes de ut" och ställdes undan, tills kunden hämtade dem.
Möllaren fick sitt arvode i form av spannmål eller mjöl, vilket han själv ansåg lämpligast. Denna form av arvode kallades för tull. Tullen beräknades enligt följande normer på 100 kg spannmål:
5kg i tull för foderspannmål,
8kg i tull för malning till mjöl
1 kg i svinn.
I samband med världskriget och dess ransoneringar, blev det förbjudet att taga tull och all betalning skedde i kontanter.
Sven Palm / Erland Ripa