Forskare vid Stockholms Universitet har räknat ut att näringslivet satsade runt 800 miljoner på EU-kampanjen 1994. Man har även uppskattat att ja-sidan hade ungefär 20 gånger större resurser än nej-sidan inför EU-omröstningen. Vidare säger de att det inte finns någon anledning att tro att fördelningen skulle bli annorlunda nu med EMU-frågan. Och det finns ingen anledning att tvivla på deras ord. 

SAF (Sveriges ArbetsgivarFörening) berättar (Metro 990517) själva att de har 150 stycken ”EMU-ambassadörer” utbildade av Industriförbundet, färdiga att sprida EMU-propaganda i fikarummen på arbetsplatserna. Till gymnasieskolorna har ”Sverige i Europa” utbildat 85 stycken skolinformatörer. Sverige i Europa bildades 1997 utifrån gamla Ja till Europa, som var näringslivets och ja-sidans främsta propagandaspridare inför EU-omröstningen 1994. Och man gör ingen hemlighet av att man är positiva nu också. Projektledaren för skolinformatörsprojektet, Helen Ludvigsson, berättar att projektet inte handlar om någon objektiv information; ”Vi har tagit ställning för EU och EMU. Vi kommer inte på något sätt att hävda att vi är objektiva”. Projektet att utbilda gymnasieinformatörer har stötts direkt av EU-kommisionen med 400 000 kronor. Ytterligare fyra organisationer har fått dela på ungefär 1 miljon kronor i stöd till EMU-information, de är Fackliga röster för Europa, ABF, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet och Vuxenskolan. (Inte helt oväntat hittar vi ingen utpräglad ”nej-organisation” på listan.) Detta är bara två exempel i en massiv kampanj. Enligt informationschefen på Industriförbundet, Kari Hansson, är det oerhört viktigt för näringslivet att det kommer ett snabbt beslut om EMU, och att det är ett ”ja”. Så det kommer inte att sparas på krutet inför en eventuell folkomröstning.

”EMU-inträde” - en retorisk bluff

Vad som är viktigt att komma ihåg i EMU-debatten är att Sverige redan är med i EMU, etapp 1 och 2. EMU etapp 1 anslöt vi oss till i samma stund som vi gick med i EU 95, och etapp 2 (som bl a innebär en mer självständig riksbank) anslöt vi oss också till senare. Det som alltså kallas för ett ”EMU-inträde” handlar egentligen om vi ska bli fullvärdiga medlemmar eller stanna kvar på dagens nivå. I praktiken handlar frågan om vi ska ansluta oss till den gemensamma valutan euron och om den europeiska centralbanken (ECB) ska bestämma räntan i Sverige, istället för (den numera oberoende) Riksbanken som nu.

Opinionen har svängt

Enligt Temos mätning (oktober 1999) av det svenska folkets inställning till EMU så har opinionen svängt från ett nej till ett ”nja”. 39 procent var klart för att om Sverige går med i EMU fullt ut skulle det vara positivt för Sverige och 31 procent var klart mot det påståendet. Delen osäkra väljare är dock fortfarande stor, i den här mätningen 30 procent. Vad som har hänt mot tidigare mätningar är inte att ja-sidan har ökat markant utan att andelen osäkra ökat flera procentenheter och tagit från nej-sidan. Temos analys av mätningen säger att svängningen i opinionen kan ha att göra med Sveriges stärkta ekonomiska situation. ”Det ekonomiska läget har blivit bättre och människors framtidstro tror jag har väldigt stor betydelse för EMU-opinionen.” säger Arne Modig, undersökningsledare från Temo. Det har publicerats många tvivelaktiga artiklar angående opinionsundersökningar om EMU. Bl a bjöd Expressen på en godbit när man satte rubriken ”Nu vill en majoritet av svenskarna gå med i EMU” (990106) till en Gallupundersökning med resultatet att 36 procent av de tillfrågade ville gå med i EMUs tredje etapp redan nu. Rubriken säger alltså inte alltid allt, utan man får lov att läsa siffrorna för att se vad folk egentligen svarade.

Medias roll

Medias roll i EMU-frågan är, precis som i andra frågor, mycket stor. Det är därför mycket intressant att studera hur olika media valt att hantera EMU-frågan. De flesta tidningar ger ett sken av att vara opartiska, och presenterar argument både för och mot EMU i artiklar som behandlar ämnet. Alla tidningar har inte heller öppet tagit ställning i EMU-frågan. Aftonbladet valde en spännande linje då man i början av november 99 tog ställning med buller och bång och prydde framsidan och löpsedeln med budskapet: (Aftonbladets ledare idag:) SÄG JA TILL EMU (991110). (Det är dock ganska märkligt att Aftonbladets tyngsta argument för en anslutning till EMUs tredje steg är att det blir enklare med samma valuta och att man slipper växlingsavgifter. EMU är trots allt inget penga-projekt, att skapa en gemensam valuta är inga problem, EMU är ett politiskt projekt.) Aftonbladets tydliga ställningstagande smittade faktiskt av sig på debatten som blev om möjligt ännu mera kritisk mot att regeringen och statsminister Göran Persson ännu inte tagit ställning i frågan. Enligt en opinionsundersökning som Finanstidningen/Demoskop utfört (november 99) ville 78 procent av det svenska folket att regeringen skulle ta ställning i EMU-frågan med en gång. (Personligen tror jag dock att pressen på regeringen och statsministern om ett omedelbart besked är skapat av media och förståsigpåarna.) DNs ledarsida gjorde också ett intressant utspel i samband med Aftonbladets ställningstagande. Under rubriken ”EMU utan folkomröstning” (991112), förklarar man att EMU-frågan inte bör avgöras genom folkomröstning eftersom ”Svensk parlamentarisk demokrati mår inte väl av att vi onödigtvis lyfter bort Europafrågorna från den normala politiska processen och från vanligt politiskt ansvarstagande.” Sedan påpekar man att Sverige bör ta ställning innan man tar över ordförandeskapet i EU den 1 januari 2001, eftersom att det blir en märklig situation om ordförandelandet inte själva vill delta fullt ut i samarbetet. Poängen är alltså inte att Sverige ska ta ställning, utan att Sverige ska vara för. (Detta är något som har gällt för EMU-debatten över lag, när någon pläderar att Sverige måste ta ställning i frågan menar man att Sverige måste ta ställning för. Att Sverige kanske väljer att stå utanför det tredje steget i EMU har många inte ens reflekterat över.) Senare, i samma ledare, påpekar dock DN att tidigt ställningstagande inte är värt en folkomröstning. DNs kraftiga avståndstagande mot folkomröstningar har jag svårt att förstå, jag tror inte att den svenska parlamentarismens trovärdighet skadas av att det svenska folket själva får välja om man fullt ut vill delta i EMU-arbetet eller inte. Det vore troligtvis istället en uppfriskande och livgivande knuff i riktning mot en mer levande politisk debatt. En folkomröstning innebär ju trots allt att man måste ta ställning vilket leder till att många skulle läsa på om EMU, en folkbildning (för att använda sosse-begrepp) som vi utan folkomröstning troligtvis aldrig får se. 

Om det var Aftonbladets utspel eller bara vanlig taktik kommer vi aldrig att få veta, men bara några dagar senare (991115) gick Göran Persson ut öppet och förklarade att Sverige kommer att ansluta sig till EMUs tredje etapp, förr eller senare. Utspelet valde han att förlägga till den brittiska finanstidningen Financial Times, och kommentaren till det var att de både hade kompetenta och duktiga journalister samt att vi lever i en globaliserad värld. Är det inte fantastiskt, nu måste vi läsa brittiska finanstidningar för att få veta var vår statsminister står i en rent politisk fråga. I vilket fall som helst så gör Persson med sitt utspel det omöjligt med sitt utspel för Sverige att inte delta fullt ut i EMU-samarbetet, kanske inte i teorin, men i praktiken blir det konsekvensen. Det blir intressant att se vad socialdemokraterna ska sitta och prata om hela sin extrakongress i vår då man skulle diskutera EMU-frågan, men förhoppningsvis hinner man besluta om något viktigt istället.

EMU-debatten har även förts på debattsidorna, jag tänker då främst på DN debatt (Sveriges kanske främsta opinionsbildarinstrument för icke-journalister). Bl a skrev handelsminister Leif Pagrotsky en uppmärksammad debattartikel med underrubriken ”Ingen regeringskollega har kunnat ge något exempel på utanförskapets nackdelar”. Summan av kardemumman var, som rubriken skvallrar, att han inte kunnat se några exempel på att Sveriges velande i EMU-frågan gett Sverige sämre möjligheter att påverka. Givetvis fick inte detta stå obesvarat, utan tunga EMU-förespråkare såsom Erik Åsbrink (fd finansminister) och Anita Gradin (fd EU-kommisionär) svarade med att velandet visst skadar Sveriges förtroende. (Frågan är vem de debatterar med. Försöker man övertala sig själv inom den slutna kretsen med lingvistiska knep? För vem orkar läsa deras onödigt långa debattartiklar?)

Spelet om EMU är alltså inget rent spel...
 
 

/daniel (monetar@mail.bip.net)

[Märk väl att jag ej tar ställning för eller mot en anslutning till EMUs tredje etapp här. För den typen av diskussion hänvisar jag till t.ex. ETCs EMU-bilaga, kan beställas gratis på www.etc.se]