”The biggest mistake was made by he who did  
         nothing because he could only do a little.” 
  
                                                                                             Edmund Burke 
  
 Att se en engagerad människa som till 100 procent går in för sin uppgift så att allting annat för ögonblicket är totalt likgiltigt, det ger en hopp. Hopp för den här planeten, hopp för det här släktet, hopp om rättvisa och demokrati. Utan engagemang skulle allting stanna. Vare sig man är engagerad i något ”bra” eller ”dåligt” så har man övervunnit passiviteten och apatin vilken jag tror är vår värsta fiende.  
 Engagemang betyder för mig att vilja något, att anse att något är så viktigt att jag kan offra något annat för att få plats med det här. Jag läser på textTV att plogbillsaktivister förstört atomubåtar i Storbritannien. Det är så vackert, jag blir rörd till tårar, det finns några som fortfarande tror på livet som det högsta värdet, på livet som människans enda okränkbara rättighet. Plogbillarna har engagemang, de vill något. 
 Gränsen mellan en engagerad människa och en fanatisk människa är ofta hårfin, men det finns en väsentlig skillnad.  
 En engagerad människa vill något men inser att hon inte sitter på hela lösningen. 
 En fanatisk människa vill inte något, hon tror sig veta något som ingen annan vet om, hon har den slutgiltiga lösningen på hela världens problem. Hon bara hon. 
 Sensmoralen blir alltså att engagera mera och allra helst ännu flera.