ATT VÄRLDEN BLIR MINDRE OCH kommunikationen snabbare kallas populärt och moderiktigt för globalisering. Inte för att det egentligen hänger på snabbhet, världen var minst lika global i början av 1900-talet som nu.
Globaliseringen eller internationaliseringen är fullt naturligt med tanke på all teknologi som spottas ut på oss, men inget nytt eller onaturligt. Globalisering och internationalisering är enligt mig till och med naturligare än nationer och dess gränser. 
Förr var kommunikation mellan länder och kulturer ett privilegium bara unnat en elit. Nu är globaliserings fördelar öppna för en vidare församling. Vore det inte för Internet och liknande smarta kommunikationsmedel hade det globala motståndet mot personminor och MAI-avtalet inte växt sig så starkt. (MAI är i och för sig ett uttryck för den globala politiken). Internationell solidaritet och förkastande av brott mot de mänskliga rättigheterna blir kraftfullare och nu kan det bli möjligt att globalt kritisera de övre klassernas privilegium. Om lönetagare i Sverige höjer sina löner blir det svårare för andra länders företag att sänka sina. Facket skulle därför kunna få ökad makt med globaliseringen.
Trots detta spektra av positiva möjligheter är ordet globalisering gärna negativt betingat. Detta beror på de möjligheter globaliseringen gett för kapitalet och dess profeter. 

MED DEN NYA VÄRLDSORDNINGEN KAN FÖRETAG SPELA UT länder mot varandra i en vansinnig kapplöpning mot de sämsta anställningsvillkoren och därmed det bästa investeringsklimatet. 
Nyliberalernas moral är nämligen omvänd. Sänkta barnbidrag belönar man med sänkta räntor och lägre inflation. Att Ericsson och Volvo sparkar flera hundra belönar man likaså. De belönar helt enkelt nedgång. (Detta är en typ av dubbeltänkande som den intresserade finner i Orwells nittonhundranittiofyra och används av den totalitära staten för att kontrollera folket). På bästa sändningstid predikas dessutom denna moral för att bli norm. 

DE STÖRSTA FÖRESPRÅKARNA bakom den globaliserade ekonomin är OECD-länderna, IMF, internationella valutafonden, och övriga av det fria kapitalets profitörer.
IMF är en institution som ger lån till länder mot vissa krav. Kraven är inte av den blygsamma karaktären och bygger på devalvering, lönesänkning, minskade statsutgifter (det vill säga minskad social omsorg), liberalisering, privatisering samt öppenhet för utländska investerare. Man kan kalla det vad man vill men jag vill kalla det brutalliberalism. 
Eftersom IMF har en förkärlek för stora projekt i västerländsk snitt, utan hänsyn till miljö eller lokalbefolkning har de stött på välbehövlig kritik. Om denna kritik har gått in som den ska har vi inte sett ännu, även om det finns anledning att hoppas det.  Eftersom IMF:s favoritländer faller ett efter ett borde de nog lära sig snart. Detta för oss över till Asienkrisen, eftersom Asien är en av IMF:s favoriter som fallit.
Asienkrisen är ett exempel på den globaliserade ekonomins konstruktion och konsekvenser. Krisen drabbar direkt 450milj av Asiens tre miljarder människor. De direkt berörda länderna är Indonesien, Thailand (där det startade 1997), Sydkorea, Malaysia och Filipinerna. 
Kort gick det till ungefär såhär: IMF lånade ut pengar till länderna, de fick förtroende av utländska privata kortsiktiga spekulanter, vilket resulterade i ett enormt kapitalinflöde. Detta gynnade givetvis länderna och de fick klart ökad standard på olika sätt och vis. Inte bara ekonomiskt, utan också humanitärt och socialt. Valutan blev övervärderad och krisen kom. Kapital drogs tillbaka, förtroendet minskade och mer kapital försvann.
Eftersom det inte fanns något betydande socialt skyddsnätet blev fallet lika oväntat som hårt.
Om globaliseringsförespråkarna inte var så ideologiskt uppbundna skulle de inse att det var den privata sektorn som gör fel och skapar spekulationsbubblor. När globaliseringsekonomin misslyckas säger dessa män i slips istället att det är det offentliga som missköter sig och skapar oordning i ekonomin och samhället.
Efter Asienkrisen får IMF förhoppningsvis en nyktrare uppfattning om vad som är sunt och ur detta kanske vi kan gå stärkta mot en bättre värld med hjälp av globaliseringens fördelar. 

I DET HÄR SPELET OM ÖKADE VINSTER OCH UTSLAGNA regeringar finns de som värderar länderna för att sedan säga vilka länder som är säkra att spekulera i och vilka som inte är det. 
Denna betygsättning sköts bland annat av IMF och kreditvärderingsinstituten Standard & Poor och Moody´s. I Sverige spelar betyget ingen värre roll, förutom som nyliberal skrämselpropaganda. Ett utvecklingsland med högt betyg kan dock tjäna på det eftersom det hjälper landet att dra till sig (kortfristigt) kapital. 
Denna samling borgerliga ekonomer har dock blivit för stora för att sköta sitt jobb. Deras profetior har nämligen en benägenhet att bli självuppfyllande. Med positiv värdering kan de bromsa en kris och med negativ värdering kan de starta en kris genom att allt kapital flyr. Detta har lett till att folk tappat förtroendet för IMF. 
Konsekvensen av sin inkompetens är att de faktiskt missat alla stora kriser. Däribland skuldkrisens startande i Mexiko 1982, Asienkrisen 1997 och nu senast Rysslandskrisen. De missade dem alla, De är trendsättare, men lita inte på dem.

Hur farlig är då denna globalisering?

NUFÖRTIDEN ÄR DET PÅ ROPET för politiker att skylla på globaliseringen när de genomför en försämring i samhället. Det är enkelt att säga att de rika flyttar utomlands om man höjer skatten för dem, för då slipper man ta ansvar för sin politik.  (Företagen och de rika har alltid hotat med att flytta).
Dagens nyliberaler påstår att vi inte har något val, att om vi inte bugar för storföretagen så smiter de. Kvar står sedan fattiga Sverige med en enorm arbetslöshet, eftersom alla företag flyttat och handfallna när alla som leder oss bor i skatteparadis. Det är lätt för arbetsgivaren att säga att om ni inte sänker lönen, går det säkert hitta några andra ute i världen som är villiga att arbeta billigare.
Men. Det är gratis att hota, men det är inte gratis att flytta, därför gör företagen inte gärna det. När det väl kommer till kritan är företagen beroende av den svenska staten. 
“Gör ni så, så lämnar vi landet” sa företagen när den allmänna rösträtten infördes, när facket bildades, när kollektivvavtalet kom etc. Hotat har de alltid gjort och kommer alltid att göra. (Tills en vacker dag...)
Det går envisa rykten om att de multinationella företagen flyttar produktionen till u-länder om vi inte passar oss. Det stämmer lite, men vad som stämmer mer är att om företagen flyttar så flyttar de till andra i-länder, OECD-länderna, där marknaden finns. 
Om det skulle stämma helt att länderna flyttar till de fattigaste länderna skulle alla företag ligga i Burundi eller Etiopien. Det gör de uppenbarligen inte.
Inom Japan, USA och EU sker 75 procent av alla investeringar. Företag inom den här heliga treenigheten trivs här och stannar här, för här finns marknaden. Och om inte de håller marknaden kommer någon annan och tar den. De skulle inte trivas i Burundi eller Etiopien.
Dessutom förlorar de sitt nätverk med underleveratörer, medhjälpare, tid och mycket annat värdefullt.
Det finns i och för sig lovande marknader i u-länder, men de är inte så stora som i i-länderna och därför inte lika attraktiva för företagen. Det är alltså mest en myt att företagen flyttar till u-länder.
När man konstaterat det kan man plötsligt få ökad makt över företagen. Alla i-länder behöver inte gå ner till u-ländernas taffliga arbetsvillkor och företagen kan hindras effektivare. 
Man (läs: nyliberalerna, som tjänar på myten) framställer gärna globaliseringen som något nytt. 
Så är inte fallet. Det som är nytt är att vi smyger för den. Världen var lika global, om inte mer global, på 1870-talet om man ser på BNP i förhållande till utlandshandeln. En stor skillnad är dock att arbetarna, motmakten, inte var lika organiserade då. De var alltså maktlösare då än vi är nu.
Det är på plats nu att facket börjar diktera reglerna för storföretagen  och inte tvärtom, som det är nu. Om företagen och kapitalet är internationellt finns det ingen anledning varför inte motmakten ska vara internationell.
Om man tror att man maktlös blir man också det, fast om man inte tror det är det bara att ta tillbaka makten. Globaliseringen är inte så farlig som den låter.