Så har det då hänt. I förra numret varnade vi för att det var på gång, men nu är det verklighet. Sveriges stolthet, stridsflygplanet JAS 39 Gripen, har blivit sålt till Sydafrika. Hela Sverige jublar, och SAABs aktier skjuter i höjden. Men är det verkligen odelat positivt att sälja mördarmaskiner för fantasisummor till ett u-land? Givetvis inte.
.

Affären som gäller 28 JAS-plan gick slutligen i lås. Tidigare har man försökt sälja JAS till bl a Chile, Filippinerna och det uppmärksammade fallet Finland. Där hotade till och med Wallenberg-imperiet att dra tillbaks investeringar om man inte satsade på JAS. Men det är först nu till Sydafrika som köpen blivit en realitet. Kritiken har varit betydande mot affären, med all rätt. Frågetecknena är många. Sydafrika exporterar själva vapen till bl a Algeriet och Colombia, länder som är så pass oroliga att Sverige aldrig skulle leverera vapen dit. 
 
De 28 plan som Sydafrika ska köpa är tillsammans värda 15,5 miljarder kronor, men svenska företag har lovat motköp för minst 70 miljarder. Minst en fjärdedel av de svenska investeringarna kommer att ske inom militärindustrin. I praktiken var Sydafrika tvunget att köpa JAS-planen för att inte gå miste om motinvesteringarna, en avancerad form av utpressning alltså. De svenska investeringarna beräknas ge 23.000 nya jobb i Sydafrika enligt deras regering. Anledningen till att man ger ett sådant generöst anbud från svenskt håll är givetvis att det är bra reklam för JAS om någon köper det. Inget argument är så effektivt vid försäljning av krigsmateriel som att någon annan redan har provat det och är nöjd. Visserligen kan jag hålla med om att det är nog dags att JAS-projektet ger någon utdelning så många skattemiljarder som pumpats in i projektet, men jag vill inte ha andra människors död på mitt samvete.
 
Den kritik som har framförts mot affären har framför allt varit att man istället för att rusta för krig borde prioritera de enorma sociala problem som finns i Sydafrika. Skolor, sjukvård, bostäder och kampen mot brottsligheten måste sättas före en militär upprustning. Trots den uppenbara verklighetsflykten i beslutet stöder de flesta oppositionspartierna i Sydafrika beslutet. Ett undantag är dock det lilla partiet UDM, United Democratic Movement. Andra grupperingar som protesterat mot affären är kyrkorna och fredsrörelser, bl a här i Sverige SKR (Sveriges Kristna Råd). 

Vad många är rädda för är att det här ska leda till en kapprustning i södra Afrika, och det är absolut det sista de behöver. Afrika har sedan många år varit mycket politiskt instabilt och de väpnade konflikterna har varit många, blodiga och långvariga. Vem minns inte striderna i Rwanda och dess grannländer?
 
Dagen som det “glädjande“ beskedet kom gjorde radio och tidningar intervjuer och frågade “folk på gatan“ här i Sverige vad man tyckte, och svaren var överväldigande positiva. “Men samvetet då?“ frågade reportrarna, “känns det inte omoraliskt?“. “Nej“ svarade man, “säljer inte vi vapnen till dem gör ju någon annan det…“