| Personvalet introducerades nu i valet -98, och det skulle bli räddningen för den svenska demokratin basunerades det ut på ledarsidorna. Men är det verkligen så eller raka motsatsen? |
| Problemet med personvalet är att vi medborgare
knappt vet vad våra politiker heter, ännu mindre hur de ser
ut och allra minst vad de tycker i olika frågor. Så när
det är dags för val och man som laglydig svensson vill utnyttja
sin möjlighet att påverka kandidaters placeringar på vallistorna
så kryssar vi för dem som vi tror oss vet någonting om,
dvs de som har synts. För att synas i dagens samhälle använder
man sig av media, för att bli uppmärksammad i media måste
man antingen ha en sensationell (läs orelevant) nyhet, vilket är
lite svårt att leverera allt för ofta, eller så ska man
ha pengar. Med pengar kan man nämligen köpa sig plats i tidningar,
i radio, på tv och i viss mån på internet. I förlängningen
innebär allt det här att de som har pengar kan visa upp sig och
på så sätt få flera röster. Detta är allt
annat än demokratiskt.
Personvalskandidaterna är inte enligt lag skyldiga att redovisa deras kampanjbudget och vart de fått pengarna ifrån, några sådana lagar har riksdagen nämligen inte stiftat. Pengarna flödade alltså fritt i valet, ville ett företag gå in och stödja en viss kandidat för att ta vara på företagets intressen var detta fullt möjligt. De flesta partierna har dock frivilligt satt ett tak för hur mycket en kampanj får kosta. Detta tak har inte moderaterna, det är också hos moderaterna som man hittar den dyraste valkampanjen. Med affischer, utskick, annonser och radioslingor,
kort sagt; en himla massa pengar lyckades Anna Kinberg (Moderata Ungdomsförbundet
– MUF) bli namnet på allas läppar. Annas kampanj fick bara av
MUF Stockholm ett stöd på 360.000 kronor, detta gjorde den till
den dyraste (i alla fall officiellt) av personvalskandidaternas. 360.000
– sug på den. Anna Kinberg lyckades också få lite
gratis publicitet genom sitt uttalande i SVT:s Rapport: ”Stockholmare är
smartare än lantisar.” Uttalandet om intelligenskvoter hos olika människor
var ju självfallet enbart till för att få mediauppmärksamhet,
och det lyckades hon uppenbarligen med. När t.o.m. hennes pojkvän
gick ut med att det var dumt sagt och hotade med att sex-strejka ledde
det självfallet till nya rubriker. Helt plötsligt hade Anna Kinberg
blivit ett namn, numera blev hennes debattinlägg publicerade i tidningarna,
”all publicitet är bra publicitet”.
På SVT:s samhällsprogram Reportrarna frågade man olika reklambyråer vad det skulle kosta att få in någon i riksdagen. Svaren blev något olika, men det rörde sig om 2-3 miljoner kronor, eller “ännu mer om han/hon är okänd för allmänheten”. Summorna är alltså enorma, frågan är bara vem som ska betala dem. Eller egentligen behöver vi inte ställa oss den frågan, i slutändan blir det ju som alltid du och jag som får betala genom skatt eller höjda priser. Utöver Anna Kinberg finns ett annat lysande exempel på desperat försök att få uppmärksamhet för en personvalskampanj. Folkpartisten Kjell Aleklett bröt helt enkelt mot lagen genom att ordna en liten illegal tävling på sin hemsida, passande nog under sommarens så kallade ”nyhetstorka”, vilket givetvis ledde till rubriker. Efteråt kommenterade han saken så här: ”I det sammanhanget tycker jag inte att det gjorde någonting, för dels så visade det på att det finns en massa krångligheter i Sverige...och sen blev jag omtalad.” Kjell Aleklett var en av de personvalskandidater som t.o.m. hade en egen ”kampanjmanager”, Kjells kampanjmanager pysslar i vanliga fall med hundmatsreklam Det finns ytterligare en liten rolig grej med finansieringen av personvalskampanjerna. Personvalskandidaterna som redan sitter i riksdagen behöver inte skatta för sina kampanjer, det ingår ju i deras arbetsuppgifter att försöka bli omvald. De stackare som däremot inte sitter i riksdagen, men skulle vilja det, får inte dra av skatten på deras kampanjer, detta innebär att de senares valkampanjer blir ca. dubbelt så dyra. Rättvist, inte sant? Slutligen kan man ju tycka att om man inte tycker om personvalet är det väl bara att låta bli att personrösta, men så enkelt är det inte. De röstsedlar med kryss (dvs de som personvalsröstat) prioriteras framför de som är okryssade. Vill man följa partiets framröstade kandidatordning ska man alltså kryssa för den översta kandidaten, inte lämna röstsedeln okryssad. De kandidater som personkampanjar måste få 8 procent av partiets röster för att bli valda, detta innebär att i stora partier är det nästan omöjligt, medan det är betydligt enklare i småpartier. De översta namnen på småpartiernas listor kan alltså helt åka ut för att ersättas av några andra jucklon, som inte ens behöver vara partimedlemmar. Dom menade bara väl, men det blev så fel… /daniel
källor: Reportrarna 20/9-98, Arena 5/98 |