FÖR ATT UNDVIKA DET IDEOLOGISKA
INAVEL som politiska rörelser och sekter gärna drabbas
av, kan behovet av självkritik aldrig övervärderas. Både
för att variera gruppens innehåll och för att bereda gruppen
för omvärdens mångfald av motstridiga åsikter och
på det sättet stärka organisationen. Risken är annars
att gruppen blir en likriktad ideologiskt skyddad sfär som inte alls
kan möta övriga samhällets värderingar, utan föredrar
den egna gruppen och snöar därmed i sig där.
 Den här gäller
inte minst den eviga diskussionen om mål och medel. Jag anser att
mål och medel i stort sett ska vara förenliga. (Det kan dock
omöjligt bli helt synonymt). Diktatur för frihet tror jag inte
på och våld för frihet stoppar jag i samma fack.
Att spraya kryptiska meddelanden på väggar kan ha en (inom gruppen) påhejande effekt, men om det når till någon revolution tror jag inte, utan det går nog i busstreckfacket. Varje destruktiv handling måste motiveras utifrån vad är det bra för, vem riktar det sig till och vad får det för konsekvenser. Ur bristen på självkritik finns risken att vissa frågor får tabustämpel och helt enkelt undviks. Inte för att jag vill peka ut någon speciell och inte för att det nödvändigtvis är så här, men inom i stort sett alla ideologier finns det problem i att se bristerna i sin samhällssyn och sitt handlande. Detta gäller både till höger och till vänster. Jag vill inte på något sätt säga att det här gäller alla, jag tycker ändå det ska nämnas. Eftersom jag själv är frihetlig socialist ligger anarkismen med närliggande ideologier närmast till hands att kritisera. (Inte för att jag är anarkist bör nämnas, men ändå.) Anarkismen som gärna och ofta betonar vikten av ickedogmatisk dynamisk rörelse, har gärna och tyvärr förmågan att måla in sig i just det dogmatiska hörnet. Den obegränsade friheten tills man möter en annans människas lika stora frihet glöms tyvärr ibland bort och ger anarkismen en gruppegoistisk prägel. Inom många (för att inte säga alla) politiska grupperingar (främst givetvis de extrema) finner man också gärna en machotuff pk-hets, som i slutändan ställer sådana krav på medlemmarna att rörelsen får manfall av den enkla anledningen att det inte blir roligt att hålla på längre. Trots denna negativa framställning av politiska rörelser vill jag frambringa en ovation till alla som ändå håller på. Tack. /jonas
FÖR DEN SOM VILL LUFTA SINA ÅSIKTER finns det en uppsjö med institutioner och böcker. Det finns en motvikt till varje åsikt. Och för den kritiskt tänkande och den ideologiskt insnöade vill vi presentera några böcker för att variera debatten och som kan vara bra att läsa före en presentation, manifestation eller en enkel ordväxling. Moralbilder- Om medieetik, våld och debattporr. Detta är egentligen en häftessamling och det kapitel som jag främst vill lyfta fram är porrdebatt och debattporr (s 141-165) som tar upp de vanligaste argumenten mot porr och dissekerar dem sakligt. Det rödsvarta spökknippet, som recenserades i förra numret, jämför (eller snarare jämställer) syndikalismen med fascismen. Stenen i handen på den starkaste är MUF:s bidrag till debatten om direkt aktion. The true state of the planet (på engelska) och några av de böcker timbro ger ut kan ge god motvikt till miljödiskussionen. Shell och Nigeria har det skrivits hyllmeter om, men på www.shellnigeria.com finns en ny synvinkel. Som motvikt till den antikapitalistiska diskussionen behöver knappast några boktips nämnas. Det finns massor. /jonas
|