DET FANNS EN GÅNG EN vision om att TV var framtidens instrument för att höja det allmänna medvetandet och moralen. Hela världens brott mot de mänskliga rättigheterna skulle kunna komma in och visas i folks vardagsrum. Vi skulle kunna bryta vår isolering, vi skulle enkelt kunna dela andra människors erfarenheter och berika oss. (Samma sak kan man tro om Internet.) 
 Så blev det inte. Snarare tvärtom. Televisionen har tvärtemot visionen ökat isoleringen. Inget är numera så isolerande och passiverande som TV. Man ser inte verkligheten genom TV:n, utan man flyr från den. TV är en verklighetsflykt.
Kopplingen mellan television och passivering märks tydligt i TV-sporten. Det här är kanske lite väl personligt vinklat, men hur kan man visa sport jämt? Hur kan man lägga ner sådana enorma resurser på att visa lek på bästa och mesta sändningstid? Vad har egentligen sport (och reklam för spekulationsekonomi), på nyheterna att göra?
Den tid och intelligens som används till spektakulära uträkningarna av sportresultat skulle kunna användas till att granska SCB och politikers porrklubbsnotor.

FÖR NÅGOT ÅR SEDAN förde MUF en påkostad kampanj om den fria radion. Den fria radion utropades som en demokratisk nödvändighet. Men vad har den fria radion, reklamradion, gjort för demokratin? När radiokanalerna blev fler skulle man kunna tänka sig att utbudet och variationen skulle öka. så blev det inte. Sveriges radio var fortfarande bäst och alla reklamradiokanaler blev det liksinnade träck som bara fyller ut etern med lättsinnigt dravel. Ingen variation här inte, trots utbudet.
Varför det blev så beror på metoderna att lyssnarna ska hålla sig kvar vid kanalen och innehållet får därför inte vara kontroversiellt eller splittrande, utan ska skapa samförstånd utan att egentligen inte beröra något viktigt. (omnibus-underhållning). På radio blir det därför  lättsinnig musik och på TV blir det såpor och sport.