Uranbrytning sker i gruvor på ungefär samma sätt som annan brytning. En urangruva skiljer sig därför inte markant från andra gruvor, de generella miljökonsekvenserna är ungefär desamma. Den största skillnaden är strålningen. På grund av denna måste särskilda åtgärder tas mot radon och radium i luft, vatten och fast avfall samt mot direktstrålning. 
På grund av den låga halten uran i berget bildas mycket stora mängder slam vid brytningen. Slammet innehåller upp till 90 procent av sin ursprungliga radioaktivitet. 
Eftersom sverige inte bryter uran längre måste detta importeras. (Sverige har försökt att bryta uran i bl.a. västergötland.) 
Sverige importerar årligen ca 1500 ton uran, varav 70 procent kom från områden där urbefolkning bor. 
Jag ska nu presentera länderna och orterna därifrån sverige i första hand importerar uran. Det här är alltså inte alla platser där uran bryts på jorden. 

Kanada 
Kanada är världens största uranexportörer. Förra året bröts 12029 ton uran i Kanada, nästan 34 procent av världens totala produktion. 
De tre största gruvorna i Kanada är Key Lake, Rabbit Lake, Cluff Lake. 

Key Lake 
Dagbrottet i Key Lake är världens största urangruva med en produktion på 5433 ton per år, vilket är 15,4 procent av världens samlade produktion. Gruvan togs i drift 1983 och ägs av Cameco och Uranerz. Två av världens största uranföretag. 
När gruvan skulle tas i bruk startades också en massiv PR-kampanj. Dels för att gruvan skulle kunna hävda sig på den övermätta internationella uranmarknaden och dels för att stilla den lokala opinionen. Flera protester, blockader, bojkotter och rättsprocesser ledde bland annat till att gruvföretaget blev dömda för att illegalt ha torrlagt ett antal sjöar och företaget tillsatte sedan en PR-grupp på heltid som producerade färgbroschyrer och TV-reklam. 
Under de tre första månaderna inträffade tolv stora radioaktiva utsläpp, varav det största i januari 1984 då 100 miljoner radioaktiv vätska svämmade över skyddsvallarna. Några åtgärder för att rensa upp efter skadan togs inte förrän efter en endagarsblockad av vägen till gruvan. 

Rabbit Lake 
Gruvan vid Rabbit Lake är den största gruvan efter Key Lake och producerade 1997 4632 ton uran, vilket är 13 procent av världsproduktionen. Även denna gruvan ägs av Camenco och Uranerz. 
Vid flera miljöutredningar runt gruvan några få år efter gruvans öppnande noterades omfattande miljöproblem. Ett antal arbetare avskedades vid Rabbit Lakes Uranverk, då de påpekade att säkerhetsbestämmelserna inte följdes och de försökte bilda en fackförening. 

Cluff Lake 
Cluff Lakegruvan, som togs i drift 1980 ägs av företaget Cogema och producerade 1997 1964 ton uran, vilket motsvarar 5,5 procent av världens samlade produktion. 
Inte heller den här gruvan är skandalfri. Vid ett utsläpp 1982 på 2 ton radiumavfall rapporterades strålningsnivåer som var 600 000 över bestämmelserna. 
Utomordentligt farligt avfall placerades från gruvans öppnade och tre år framåt i över 2900 tiotons betongbehållare. Dessa placerades på gruvområdet och  beräknades hålla i 100 år. Redan 1983 började de läcka och 1986 hade 200 behållare spruckit och 2,5 ton radioaktiv sörja hade runnit ut. 

Fyra nya gruvor kommer att öppna , eller har nyligen öppnat, i Kanada. Bland annat Cigar Lake, med en av världens högsta uranhalter och McClean Lake. 
Cogema, samma företag som ligger bakom gruvan vid Cluff Lake, ligger också bakom gruvan vid McClean Lake, som startat brytning i år (1998). 
Skandaler har redan kommit till daga. Cogema hade inte byggt filterbyggnader som de skulle och den 15 april 1998 blev Cogema dömt för: 1) miljöfarligt utsläpp och 2) Smitning. De hade använt kemikalier för att ”kill off the fish” (!) i en liten sjö som skulle brukas i uranproduktionen. De hade dock inte stängt sjöns anslutning till en annan, större sjö och flertalet fiskar dog nedströms. Cogema låtsades sedan som inget hade hänt. 

Ryssland 
När muren föll öppnades möjligheter för väst att köpa uran från ryssland. Det blev också möjligt att granska miljökonsekvenserna av den sovjetiska uranbrytningen. 
Ca 2000 ton uran produceras i Ryssland årligen, vilket gör ryssland till världens sjätte största uranproducent. Gruvområdet vid Krasnokamensk är det största i Ryssland. 

Krasnokamensk 
I östra Sibirien, ligger Krasnokamensk med dess tillhörande urangruvor. Urangruvkomplexet är forna sovjets största. Gruvområdet är ett dagbrott, 500 m djupt och en kilometer brett. 
I stort sett allt uran som Ryssland producerar kommer från Krasnokamensk. Som biprodukt vid brytningen har det bildats 5 miljoner ton avfall och slam årligen. Varje år de senaste 30 åren. Under de årtionden som gruvan har varit verksam har radioaktivt avfall strömmat ut i en utsträckning större än på något annat urangruvsområde i hela världen. 
En svensk delegation, med bland annat Statens Strålningsinstitut (SSI) och företrädare från svenska kärnkraftindustrin, besökte gruvan i Krasnokamensk i mitten av 1995 på uppdrag av regeringen. De rapporterade att uranframställningen inte hade någon signifikant påverkan på vare sig hälsa eller miljö. 
Lite över ett år senare reste Dima Litvinov och Dennis Pamlin från svenska Greenpeacekontoret till gruvområdet. Deras erfarenheter därifrån skiljer sig markant från SSI-delegationens: 

- Flytande radioaktivt och toxiskt avfall läcker ut från avfallsdammarna och ner i grundvattnet. 
- Extremt höga radonhalter har uppmätts i bostadshus i gruvområdet. (ca 190ggr högre än accepterat) 
- Grundvattenhöjning på grund av de stora mängder vatten som används uranbrytningen. Hittills har 5 000 hektar jordbruksområden förstörts av denna vattenhöjning. 

En oberoende myndighet, ”Ryska medicinska vetenskapliga akademin”, pekar på att området kan komma att klassificeras som ett ”ekologiskt katastrofområde”. 

Australien 
Orsaken till att finna uranfyndigheter i Australien var från början för att få fram uran till brittiska kärnvapen. Nu är Australien världens näst största uranproducent, med en årlig produktion av nästan 6000 ton uran, vilket motsvarar 15,5 procent av världsproduktionen. Australien har inga kärnkraftsverk eller atomvapen, så nästan allt uran går till export. Bland annat till Sverige. 
Australiens historia som uranproducenter är tyvärr som i Kanada, fylld av konflikter och protester, för även här ligger uranfyndigheterna till stor del på mark där urbefolkning, i det här fallet aboriginer, bor. 
Parlamentet godtog 1993 en lag som skulle dela ansvaret över aboriginernas mark, där gruvorna ligger, mellan urbefolkningen och gruvindustrin. Detta ledde till interessekonflikter parterna emellan och samma år modifierades lagen till gruvindustrins favör. 

Rangergruvan 
I Arnhem-Land-reservatet,150km öster om Darwin, ligger Ranger Mine. Australiens största urangruva, med en årlig produktion på 4095 ton uran. Ägare bakom gruvan är ERA, ett multinationellt företag, där bl.a. Oskarshamn Kraftgrupp är delägare. 
För det radioaktiva slammet, som bildas vid brytning, konstruerades en 40m hög avfallsdamm. Över slammet skulle det alltid finnas ett tvåmeters lager med vatten för att förhindra avgång av radongaser. Dammen var misslyckad från första spadtaget och redan samma år som gruvan öppnade, tvingades man i tre dagar släppa ut radioaktivt och giftigt vatten för att förhindra att dammen skulle brista. 
Skandalerna följde sedan på varandra. 1983 utbröt en strejk när arbetarna kom underfund med att deras dricksvatten stod i direkt förbindelse med gruvans radioaktiva avlopp. 1984 upptäcktes och anmäldes 27 läckor i avfallsdammen. 
Urbefolkningen var helt åsidosatt. De fick inte säga till om något vad det gällde gruvdriften. Trots det blev motståndet från aboriginerna mot rangergruvan så stort Rangergruvan 1987 nästan tvingades stänga efter ett domslut. 

Olympic Dam  
I södra Australien, 500km norr om Adelaide ligger Roxby Downs. I denna halvöken ligger urangruvan Olympic Dam. Här produceras 1425 ton uran, 4 procent av världens årliga produktion. 
I mitten av 1996 stod det klart att gruvan ska byggas ut till en produktion på över 4600 ton uran per år. 
Även denna gruva ligger i områden aboriginerna hävdar som heliga. Gruvdriften startade 1988 och gruvans dagliga vattenkonsumtion på 33 000m3 riskerar att sänka grundvattennivån i det vattenfattiga området avsevärt. 

Skulle alla människors vilja betyda lika mycket. Om vi skulle visa ens den lilla respekt för urbefolkningar och lokalbefolkningars omröstningar och proteser skulle inte världen behövt genomlida Hiroshima och Tjernobyl för då skulle inte uran fått brytas i första stadiet. För det ska vi veta, att innan bomben över Hiroshima föll hade dess avskyvärda innehåll redan förstört en gång. 
De planer som finns på att miljöklassa uran är intressanta, men vad det egentligen handlar om är grader i helvetet. Det spelar uppenbarligen ingen större roll om uranet kommer från Kanada, Ryssland eller Australien, brytningen är lika social-, hälso- och miljövidrig var man än vänder sig. 

Det finns mycket att säga om kärnkraft, men som avslutning säger jag detta: - Uran är uppenbarligen en miljöfara. Från vaggan till graven. 
 

För dig som vill använda detta som källa, hittar du hela mitt arbete genom att klicka här.