En marknad är en plats där man byter saker och ting. Av fri vilja och utan central dirigering och plan. Detta är en god idé och borde tilltala de som vill ha mindre centralmakt och förmynderi.

En marknadsekonomi är en ekonomi som bygger på den idén med marknaden. Jag tycker helt enkelt att det vore en god idé om folk skulle få sina behov uppfyllda utan att någon storebror blandar sig i. Det finns förutsättningar i ett sådant system. Jag är mycket väl medveten om att alla inte får sina behov tillgodosedda i dagens marknadsekonomier, men jag anser att de främst beror klasskillnaderna och kapitalismens sätt att fungera. Det finns dock de som förstör marknaden. De med för mycket makt, de som äger kapital bara för att få mer.

Marknadsekonomi har som sagt sina fördelar. Planekonomi har också sina fördelar. Företag är planekonomier och de går ju som bekant bra. Marknadsekonomi är tydligen bra på att uppfinna saker, att utvecklas men inte att producera saker billigt. Planekonomi är bra på att göra saker billigt men inte bra på att utvecklas. ETC har skrivit om det här flertalet gånger. Om detta tvistar de lärda, men jag tycker det verkat rimligt. Titta på det i ett stort perspektiv.

Kapitalism är något helt annat än marknaden. Det är hur kalaset finansieras och vem som äger. Vem som blir beroende av vem. Det behöver inte höra ihop med hur varorna byts med varandra. Kapitalismen fokuserar på producenten och marknaden på konsumenten. Vissa menar att kapitalismen är allt ont i samhället samlat i ett ord. I ordböcker står det ungefär att kapitalism är ett ekonomiskt system med privat enskilt ägande av produktionsmedlen och där vinsten blir privat och enskild. Sven Ljunggren definierar, i sin bok Marknad och kapital ­ ett omaka par, kapitalism som "ett samhälle där företag kan köpas och säljas" Jag vill inte säga att något är fel eller rätt och jag tycker inte det är nödvändigt att göra en exakt definition av ordet. Vad som är mer viktigt är vad kapitalism orsakar. Kapitalism skapar och upprätthåller snedfördelning av makt, omoraliska beroendeförhållanden och andra orättvisor man hellre skulle vara utan.

Jag vill börja med den kapitalistiska mentaliteten. Det är mentaliteten att allt är till salu. Allt från tvättmedel och bostäder till människor. Att det går att tjäna pengar på allt. En omoralisk tanke finns också i marknaden. Varje gång jag handlar så väljer jag. Jag väljer vilket företag jag vill stödja och jag väljer med mina pengar. Jag har lika många röster som pengar jag vill rösta med. I en demokrati har alla lika många röster och på det sättet är marknaden aldrig någon demokrati, men jag tycker inte det är så enkelt. Så länge det handlar om varor eller tjänster man byter med varandra så är väl ingen skada skedd. Vet man hur varan är producerad och är beredd att ställa upp på det så ska man ju stödja det. Problemet är bristen på information och då är miljömärkning bra och reklamen dåligt.

När en kapitalist köper ett företag är det inte bara en massa maskiner och byggnader han köper, utan även makt. Makten över de som jobbar där och då också makt över samhället i stort. Om företagen vore ett länder skulle styrelseskicket kallas diktatur eller något annat synonymt. Nu är inte företag länder, även om de tror det ibland, men poängen är ändå klar. Kapitalism är djupt odemokratisk och avgjort omoralisk. I en demokrati ska folket kunna avsätta dem som bestämmer. I företag är det dock ägarna som bestämmer som kan som despoter avgöra hela företagets öde. Marknad handlar om samverkan, både Ole och Dole tjänar på att byta varor med varandra. Kapitalism däremot handlar om dominans och makt och ur det växer klassamhället.

Möjligheten att köpa och sälja företag leder till en osäkerhet i företaget. En osäkerhet om både finansiering och anställningstrygghet. Det skapar också en motsättning mellan anställda och kapitalägare. De anställda vill jobba där och få ut en rimlig lön tills det lackar för pension. Detta kräver långsiktig planering. Kapitalägarna däremot vill tjäna så mycket som möjligt så fort som möjligt. De vill ha ut så stor och snabb vinst ur företaget som möjligt. Detta ger kortsiktig planering. Om företaget går bra så måste företagsledningen välja mellan att ge de anställda löneökning eller att ge aktieägarna utdelning på vinsten. Sedan 70-talet har andelen som gått till vinst hela tiden ökat på bekostnad av lönerna. Detta är inte bra, inte på något sätt. Det gör löntagaren fattigare och kapitalägare rikare. Ur ett klassperspektiv är det alltså heltokigt. Ekonomiskt sett är det också dumt eftersom den lönen som löntagaren inte får annars skulle gå till att skapa en trevligare tillvaro, fräscha skatteintäkter och till marknaden via konsumtionen. Vinsten däremot, den sparas och spekuleras på pyramidspelet kallat börsen, det vill säga går till kapitalet. Det ger inga vidare skatteintäkter, utan det ger övervärderade företag och valutor som förr eller senare kommer krascha. Det är nämligen omöjligt att börsen ska fortsätta växa som den gör.

Idag är omsättningen på Stockholmsbörsen lika stor på en dag som den var på ett helt år för 20 år sedan. Jag har inte läst eller hört något övertygande om hur mycket det spekuleras för i världen. David C Korten har skrivit att det spekuleras för en biljon dollar om dagen. Jag vet inte hur mycket det är. Jag har aldrig sett en biljon av något överhuvudtaget. Det går inte att föreställa sig något liknande. En studie av investeringsbanken Morgan Stanley visar att pensionspengar motsvarande 100 biljoner kommer placeras på de europeiska börserna under de kommande 10 åren.

Den dag kalaset rasar och riksbankerna desperat och lönlöst försöker rädda luftslottet från att krascha på riktigt, då kommer inte bara aktiespararna stryka med, utan det blir värre än så. Det är för stort, så "viktigt", och så integrerat i samhället. Börsen är inte bara är ett oskyldigt spel för att skaffa pengar åt företagen. Börsraset i Finland kostade det offentliga över 50 miljarder.

Artikeln har varit ganska marknadspositivt hittills, men marknaden klarar inte allt. Den är värdelös på vissa saker. Marknaden är till för att man det ska uppkomma en variation av varor. OK, den kanske inte är till för det, men så blir det. Tar vi ett exempel som sjukvård så är jag inte i så stort behov av att välja mellan en variation av varor och tjänster. Har jag brutit benet, så blir jag nöjd om läkarna läker det. Jag har inget behov av att välja något där, jag litar på läkarnas kunskap och anser mig inte kapabel att lägga mig i deras arbete. Av den anledningen anser jag att man inte ska blanda in marknaden i sjukvården.

Ett sätt att få marknad men inte kapitalism skulle kunna vara löntagarägda företag. Denna idé är urgammal. De som hårdast förespråkar den linjen nuförtiden är syndikalisterna men jag vill vara optimistisk och tror att idén som sådan kommer att växa. Inte främst för att den hotar kapitalismen, utan för att det är en demokratisk idé och jag tror att demokrati är en mycket framåtskridande kraft.

Marknaden måste kontrolleras och regleras, annars så kommer människor och miljö i kläm. Skatter, saklig information och miljömärkning är goda idéer bara för att nämna några. Jag tror inte på den genomrationella economic man som med aldrig sinande energi alltid väljer det billigaste och bästa alternativet. Jag har nämligen aldrig träffat eller ens hört talas om någon sådan person. Jag tror inte heller på den genomrationella politikern. Den genomrationella människan är bara en tankekonstruktion som nyliberaler skapat. Men vad jag tror på är att det går att kombinera en schysst marknadsekonomi med en bättre världsordning med mindre förmynderi, ökad demokrati och mer frihet.

/Jonas Lindkvist

Källor: S Ljunggren: Marknad och kapital - ett omaka par, J Ehrenberg: Globaliseringsmyten, ETC:s valhandbok för plågade medborgare, K Eklund: Vår ekonomi, S Engman: Marknadsmissbruk - Om nyliberalismens uppgång och fall, David C Korten: När företagen styr världen. Björn Elmbrant: Vem hotar marknadsekonomin? Ordfront 9/99

Den gången hade jag inte läst någon bok i ämnet, utan jag kom då plötsligt på att det faktiskt finns anledning att skilja på marknad och kapitalism, eftersom de enligt mig används lite förvirrande och felaktigt. T ex av kampanjen mot marknadens diktatur. Den gången hade jag bara slagit upp Klas Eklunds milstolpe vår ekonomi och pekat på några typiskt kapitalistiska fenomen som förstör marknadsmekanismerna. Tillskillnad från den gången har jag nu hittat lite litterärt medhåll. (Bland annat inte helt oväntat från ETC:s åsiktsfabrik).