Sverige är en monarki. Även om inte detta är fullt korrekt, så är det ändå det som står under rubriken ”statsskick”. (Slår man upp monarki i en ordbok stöter man dock på ordet envälde.) Vi indoktrineras i skolan att tro att inte bara demokrati är bäst, utan att Sverige också har demokrati. Att då sätta en monark som förgrundsgestalt är att gå emot detta och basunera ut och glorifiera en historia av självutnämnda envåldshärskare, födda att regera. Som om det vore en utopisk dröm att sträva efter. 

Hovets, främst kungens och Viktorias, huvuduppgifter är att hålla tal, representera Sverige men i många fall endast belysa tillvaron med deras blotta närvaro. Det behöver man inte vara av släktet Bernadotte för att klara av. Är nu Sverige i strängt behov av dessa förtroendeuppdrag skulle den glorifierade parlamentariska demokratin kunna ta fram sådana efter omröstning. (Typ talmannen). 

Den nuvarande kungen har, som de flesta redan vet, endast representativa uppdrag. Det vill säga han ska agera som en representant för Sverige. Som representant för ett solidariskt, rättvist och jämlikt Sverige. Han ska stoltsera med sitt land som står långt fram i teknologin, genom företag som bl.a. Bofors. Ett Sverige som värnar för de utsatta i samhället. 
Som opposition till detta står det dyraste socialfallen av de alla, -Kungafamiljen. Han och hans släktingar visar upp en glamourös, överflödig livsstil utan anknytning till den verklighet som ska representeras. 

Enligt grundlagen har inte kungen ansvar för sina handlingar. Detta betyder att han har en immunitet inför lagarna, något som vi andra dödliga inte har. Att alla är lika inför lagen gäller därför inte för honom, då detta gör han inte kan straffas (eller avsättas) vid brott. 

Den för alla patriarkala patrioter svidande lagändringen om att tronen nu i framtiden även kan ärvas av en kvinna, kan ses som ett steg i rätt riktning. Ett av huvudargumenten bakom beslutet var dock ”att för framtiden säkra monarkin”. Man var, främst från borgerlig sida, rädd för ett ifrågasättande av kungamakten som i framtiden kanske kunde leda till införande av demokratisk vald statsrepresentant. 

Kungen, Carl XVI Gustaf, besitter den militära graden general. En titel helt utan någon som helst rättfärdig grund, endast ett tecken på krypande inför överhögheten. Detsamma gäller döpandet av en granatkastare efter honom. 

Det finns en tydlig ovilja att få ”folklig” inblandning i den minoritet som utgör kulmen av klassamhället (dvs hovet och adeln). Detta demonstreras av den internationella överklassinavel som säkrar dess fina släktträd. Att beblanda sig med ”lägre stående människor” vore att sänka sig. 

Hovet förespråkar i egenskap av förebild en utpräglad kärnfamilj med tydlig hierarki och hackordning. Det är en fåfäng värld av glitter, ceremonier med fjäsk uppåt och översitteri nedåt. 

Är nu vår samhällsmedvetna kung ”för Sverige i tiden”, ska han nog begrunda huruvida hans position som toppen av klassamhället är befogad.