Vår dagbok från 35:an [FÖRSTA VECKAN] [ANDRA VECKAN] [TREDJE VECKAN] [FEBRUARI] [MARS] [APRIL]	Kort om Sandras födelse och tiden efter
		Graviditeten
		Sandra föds
		Vår dagbok från avd 35
		Sandra kommer hem
		Sandras Bravader
		Vikt- och Längdkurva
		Fotoalbum första året
		Fotoalbum andra året
		Fotoalbum tredje året
		Länkar
		Gåvor & Lite smått & gott
		Sandras kusiner

FÖRSTA VECKAN

Måndagen den 13 januari 1997 (vecka 28+1).

Conny kommer till uppvaket i sällskap med Anna-Greta. Han ser så lycklig ut. Jag frågar om Henne. Conny berättar att hon är så fin,...men hon är så liten,...så mycket mindre än på fotot. Men hon är så fin...och hon mår bra. Jag vill höra så mycket som möjligt, samtidigt så vill jag till henne så fort som möjligt, jag vill inte vänta...

Vi åker i kulverten igen. Jag bara tänker på att jag är på väg till mitt barn, jag ska äntligen få träffa min dotter...Väl framme på neonatalavdelningen så går vi genom korridoren förbi flera dörrar tills vi kommer till sal 9. De tråcklar in mig i salen med sängen,...i hörnet längst bort på höger sida står en sköterska vid en kuvös och jag förstår genast på hennes sätt att se på mig att DÄR, där ligger vår dotter. Jag försöker se henne, sträcker på mig allt vad jag förmår för att se så bra som möjligt. Där ligger hon, alldeles naken. Hon är sååå liten, så himla liten men så fin. MIN DOTTER! Jag kan inte förstå detta, jag försöker men jag kan bara inte förstå att den lilla varelsen i den immiga kuvösen är min dotter. Hon som ligger där och ser så ynklig ut, hon är min dotter och jag är hennes mamma som ska ta hand om henne, skydda henne...men hur ska jag kunna? Hon är så liten! På huvudet har hon en liten mössa, mot näsan har hon nån sorts "strut" som de senare förklarar vara en CPAP(ett andningsmotstånd som puffar in syre i hennes lungor för att hjälpa henne med andningen). Inte mycket syns av hennes nakna kropp. Där sitter en massa elektroder, små sladdar och slangar. Hur ska jag kunna skydda henne, ta hand om henne? En av sköterskorna öppnar en liten lucka i kuvösen och säger att jag kan få röra henne om jag vill. Jag vet inte hur jag ska göra men i min förlamning så "lyder" jag sköterskan och sträcker in min hand genom luckan och darrande lägger jag min kupade hand över hennes lilla kropp. Jag gråter och tänker att hon känns blöt. Det känns som om hela jag ska explodera, jag orkar inte vara kvar. Jag vill bara vara för mig själv. Alla runt omkring mig, (jag tycker att det kryllar av personal) ler och ser så lyckliga ut tycker jag. De säger alla att hon är så fin, att hon är så duktig! Jag vill vara ensam, jag vill bort härifrån fort!

Conny och en av sköterskorna skjutsar iväg mig in till mitt nya enkelrum på BB-avdelningen. Jag är som förlamad.

Under kvällen går Conny lite då och då över till 35:an som neonatalavdelningen heter. Den ligger på samma våningsplan som BB, precis mittemot. Nära och bra. Jag orkar inte följa med.

Jag ringer till min bror och min mamma och berättar om vår dotter. Conny ringer till de sina. Det är svårt att berätta. Är det ett lyckobesked om ett nyfött barnbarn som vi ska berätta, eller är det ett oundvikligt resultatet av en akut operation? Hur ska i förklara för dem vad som hänt, vi förstår ju inte riktigt själva än. Allt är ett kaos av oro, lycka, rädsla, stolthet, frustration, vanmakt, tårar och åter tårar...

Senare på kvällen ber jag om hjälp med bröstmjölken, mina bröst är alldeles svällda och de värker...jag vet inte hur jag ska bete mig, vad ska jag göra, hur ska jag göra? En barnsköterska kommer in och förklarar hastigt att ute i köket finns pumpar som Conny kan hämta åt mig och att sen är det bara att börja pumpa. Jag förstår ingenting... Barnsköterskan ser på mig som om jag vore från Mars,...hon går iväg och kommer strax tillbaka med en pump. Hon förklarar hur den fungerar och att jag ska pumpa 10 minuter på varje bröst för att stimulera mjölkproduktionen. Minsta lilla droppe ska jag vara rädd om och gå iväg med till min dotter. Hon behöver allt hon kan få. Sedan går hon.

Jag sätter mig och pumpar som hon visat. Strax uppenbarar sig första lilla droppen i flaskan, och sen nästa och nästa...Jag fyller en fjärdedel av en medicinmugg. Conny hämtar en rullstol som jag envisas med att sitta i (jag vill inte åka iväg i sängen!!). Jag håller muggen i ett hårt grepp när vi åker iväg mot 35:an. När vi går förbi entre´n får jag några uppskattande ord från en barnmorska vad gäller min mjölkskvätt i muggen. Jag känner mig lite löjlig men samtidigt rikigt stolt. Jag ska iväg till min dotter och ge henne mat!!! På 35:an får jag veta att skvätten kommer att räcka till hela dagsbehovet i morgon då hon ska få mat för första gången. Hon kommer då att matas genom sond och få 0,5 ml X 6 gånger om allt går bra.

Tisdagen den 14 januari (vecka 28+2).

När jag denna morgon väl kommer iväg till 35:an så har Conny redan varit där och tittat till henne. Jag är rädd när vi går (jag i rullstol)över dit. Även om Conny har berättat att hon mår bra så är jag rädd att något ska ha hänt. Det är som svårast när vi öppnar dörren till salen för att kliva in. Först när en av sköterskorna ler mot mig så vågar jag koppla av.

Vi går fram till vår dotter. Jag har nu större ro att se närmare på vår dotter. Hon är verkligen liten. Ögonen och munnen är alldeles svullna pga CPAPén och banden som ska hålla den på plats. Näsan är något upptryckt och vi skrattar lite åt detta; hon har inte en chans att ärva annat än mammas uppnäsa. På huvudet har hon en liten söt mössa, de säger att hon har hår under den, ljust, ljust hår. Det sitter slangar och elektroder med sladdar överallt på hennes späda lilla kropp. När hon andas så höjer sig hela hennes överkropp. Det ser tungt ut. Någon rumpa har hon inte alls, inte en tillstymmelse till underhudsfett eller muskler och detta skrämmer mig lite först. Fingrarna är tunna, tunna och alldeles vita. Jag tar hennes hand försiktigt och försöker linda hennes fingrar om mitt pekfinger. Hon når inte ens runt halva mitt finger. Lite då och då sprattlar hon till lite ryckigt som om det gjorde ont eller att hon drömde något. Jag lägger min kupade hand över hennes kropp och håller om både ben och armar som tröst. Vi sitter så länge. Jag sjunger för henne den vaggvisa som jag sjungit för henne så många gånger förr...Jag tror att hon hör mig, att hon känner att jag fortfarande är här. Mitt älskade lilla barn, jag ska ta hand om dig...

Vi har funderat ut namnet och i mitt sinne så berättar jag för henne att hon nu heter Sandra. Vårt arbetsnamn hade varit Mimmi för flicka, men det känns för "litet" för denna lilla tös. En så liten flicka behöver som kompensation ett större namn. Därför blir det Sandra Mimmi Jasmin.

Sandra väger 720 gram idag och hon mår bra. Hennes läge är stabilare än igår och hon andas bra. Det ser bra ut för vår lilla flicka. Vi får än en gång förklarat för oss vad de olika slangarna och kablarna är till för. Ovanför kuvösen hänger en bildskärm från vilken man kan utläsa saturation, hjärtslag och blodtryck . När något av värdena blir för dåligt då piper apparatlarmet. Sandras låter titt som tätt och varje gång blir vi rädda. Personalen verkar proffsigt vana och ser inte oroade ut och detta lugnar oss något. De säger att hon "busar" med dem och vill få dem att röra på sig.

Vi får till oss att de tre första dygnen i första hand är kritiska och att mycket kan hända. Vi måste vänta och se...

Onsdagen den 15 januari (vecka28+3).

På morgonen när vi kommer så förstår vi genast att det inte står bra till. Sandras tillstånd har försämrats under natten. Hon har blivit trött och orkar inte andas riktigt ordentligt. Vi förbereds på att hon kommer att sättas i respirator om hennes situation inte förbättras. Vi får också veta att detta inte är helt riskfritt men den enda lösningen. Conny och jag är som förstenade hela förmiddagen. Vi sitter vid kuvösen och bara tittar på henne. Sandra gnyr och ligger inte stilla utan sprattlar till och är orolig. Hon ser ut att må så dåligt och vi kan ingenting göra. Jag känner att denna vanmakt håller på att göra mig tokig! Hur ska jag kunna skydda min dotter från allt detta??? Jag orkar inte sitta där så länge, mår dessutom fortfarande dåligt pga mitt eget höga blodtryck och såret på magen. När jag ligger inne på mitt BB-rum så får jag så dåligt samvete, jag tänker att jag borde vara hos min dotter. Samtidigt så slits jag med mina rädslor och vågar inte gå över till 35:an. Känner ett stort motstånd...är så rädd för att mötas av något hemskt...

Senare på eftermiddagen försämras Sandras tillstånd ytterligare. Det tas ett snabbt beslut om att hon ska sättas i respirator. Himlen rämnar för Conny och mig, det är inte längre sant att hon åtminstone kan andas! Vi sätter oss och väntar på BB-rummet. Efter ca en timme, en evighet längre än längst, kommer Sandras doktor in och meddelar att det gått bra. Vi skyndar oss in till Sandra. Hon ser ut att må så bra! Hon sprattlar inte, gnyr inte utan ligger där och ser ut att sova gott, så fridfullt. Hon har fått lugnande medicin för att inte motarbeta respiratorn. Hennes andning är visserligen väldigt statisk, men i det stora hela ser hon ut att må bättre. Vi pustar ut. Det här ser ut att vara bra för Sandra, mindre plågsamt.

Torsdagen den 16 januari (vecka 28+4).

Det har gått bra för Sandra i respiratorn. Hon verkar ha accepterat att den sköter hennes andning och behöver därför inte längre lugnande medicin.

Sandras hjärta ultraljudsundersöks. Det visar en liten duchtus (ett blodkärl i hjärtat som vanligtvis är slutet på fullgångna barn men som ofta är öppet på för tidigt födda som då kan behöva stängas genom operation). Man hoppas att den ska växa igen utan operation.

Sandras födelseannons är i tidningen idag. På något underligt vis har Conny och jag så snart namnet var bestämt fått till det och beställt födelseannons. Åtminstone det är som "vanligt", men vi hade lite huvudbry om hur vi skulle skriva. Vi tyckte att vi berättade nog när vi skrev "vår lilla dotter".

Idag har vi kameran med oss...vi tar foto efter foto tills rullen är slut och Conny åker till fotoaffären och lämnar in den för snabbframkallning. Våra anhöriga får ju inte komma in på avdelningen och vi vill ju kunna visa upp vårt barn för farmor och farfar, fastrar, mormor och morbror och hans familj.

Fredagen den 17 januari (vecka 28+5).

På morgonen när vi kommer får vi veta att Sandra fått byta blod under natten eftersom hon fått en infektion...Vi blir ordentligt rädda. Vad ska hända nu? Conny och jag sitter bredvid varandra vid hennes kuvös och bara tittar på henne. Vi kan inte få nog av henne och det är som att vi inte vågar gå ut ur salen för då kanske vi inte vågar komma in igen.

På eftermiddagen ska Sandra sola pga höga bilirubinvärden. De säger att detta nästan sker rutinmässigt med de för tidigt födda så vi fäster inget större hänseende till själva solningen. Det känns som en baggis mitt i allt detta andra med andningen och infektionen. De säger att hon är skör, mycket skör. Jag sitter och tittar på henne. Vad hon måste undra över detta ställe som hon kommit till.

Lördagen den 18 januari (vecka 28+6).

Sandras andning verkar förbättras och vi förbereds på att respiratorn förhoppningsvis ska kunna kopplas ifrån efter helgen. Även hennes bilirubinvärden är nu ok.. Idag har hon kunnat vägas och vågen visade på 735 gram. På väg uppåt alltså! Conny och jag blir glad över beskeden men vi har börjat förstå nu att situationen snabbt kan förändras. Det kan vara bra när vi går,..och en timme senare när vi kommer så kan det vara kris. Vi vågar inte ta ut något i förskott.

Vid lunchtid tittar en barnmorska in till oss där vi ligger och vilar oss i rummet på BB. Hon är misstänkt glättig och strax kommer hennes fråga; När har ni tänkt åka hem? Jag blir så ställd att jag börjar gråta; vadå tänkt åka hem, vi har inte tänkt något alls, vårt barn kan inte andas, just nu så är det bara hon. Vadå åka hem? Barnmorskan förklarar att kejsarsnittspatienter brukligt åker hem efter en vecka om såret läkt fint. Vi ombeds fundera på om vi kan tänka oss åka utskrivning till tisdagen för då har det gått en vecka sedan jag fått mitt barn. Jag är alldeles förkrossad. Jag vill inte förstå denna fyrkantighet. Jag vill bara få koncentrera mig på mitt barn och kunna finnas här dygnet runt. De senaste dygnen har vi kunnat gå in till Sandra när helst på dygnet. Jag orkar bara inte "fundera på att skriva ut mig till tisdagen". Barnmorskan lämnar oss inför detta faktum som hon fått att låta som en "fråga". Jag orkar inte fundera över sånt skit! Jag mår så dåligt. Jag känner mig utkörd, ovälkommen och i vägen. Jag känner mig också orolig för hur det ska gå att åka hem och inte få vara nära dygnet runt nu när det ser ut som det gör för Sandra. Vi bestämmer oss för utskrivning och för att försöka få fatt på psykologen på 35:an direkt på måndag för att diskutera praktiska lösningar. Vi hade vår första träff med henne igår och hon verkar bra för oss. På något sätt måste det gå att lösa rumsfrågan.

Vi lämnar BB och går tillbaka till Sandra. Jag är så rädd varje gång jag ska öppna dörren till salen. Det första jag gör är att spana in sköterskorna och deras reaktion när vi kommer. Om de ler,...ja då är det grönt. Om de tar några steg emot oss,...då har de något att berätta, något allvarligt. Sandra mår förhållandevis bra men hennes bilirubinvärden har ökat igen så det blir mera solning under eftermiddagen.

Söndagen den 19 januari (vecka 29+0).

Idag känns som en lyckodag. Sandra väger ytterligare 10 gram mer och verkar må bättre. En barnsköterska sysselsätter sig med oss och Sandra. Det känns bra. Hon tar fotavtryck som vi får med oss. Vi tar en tur till affären och köper en nalle till henne, den finast som vi kunde hitta. Jag provkramar den i affären. Den är mjuk och go´ men alldeles för stor för vår lilla flicka...än. Vi köper också en liten nalle som hon får ha i kuvösen.

När vi kommer tillbaka så får jag hjälp av barnsköterskan att våga byta "blöja" (en plastad servett under rumpan) och underlakan till Sandra. Hon har nämligen kissat ner sig alldeles. Jag är så rädd för att göra fel, att jag ska skada henne, störa henne. Mina händer darrar när jag försiktigt lyfter på Sandras ben och rumpa för att lägga dit blöjan. Sandra öppnar ögonen och tittar på mig. Det är första gången som jag ser hennes ögon. Hon är så vacker! Jag försöker hålla tillbaka tårarna men de väller fram, Jag älskar detta lilla barn, min älskade lilla dotter. Jag lovar henne stjärnorna och himlen i den stunden.

Till nästa sida: Dabok andra veckan

Till första Sidan om Sandra

1998-04-13 Ó Raija Nikumaa