Sandra kommer hem
|
Sandra kommer hem
|
|
Den nionde april 1997 kommer vi äntligen hem med Sandra för att stanna. Tre månader på sjukhusets neonatalavdelning är äntligen över. Det känns nästan lite skumt att vara hemma med henne. Lite då och då måste både Conny och jag gå och titta till henne där hon mest ligger och sover i sin barnvagnsinsats i vardagsrummet…inte bara för att se till att hon mår bra utan mest för att övertyga oss själva om att hon faktiskt ÄR hemma. Hon ligger där, vår lilla älskade Skrutta!
| Vi har egentligen redan varit hemma med henne i en vecka (permision) men det känns annorlunda nu. Nu är hon fullt ut vårt ansvar - nu är det Conny och jag som pappa och mamma som ska fixa det här…det känns pirrigt samtidigt som det är så skönt…som vi har längtat! Sandra vaknar mellan varven och säger noga till om mat. Jag ammar henne och det känns så himla skönt. Dessa gosestunder av närhet och bara hon och jag. Jag får fortfarande pumpa eftersom brösten ömmar så när de är överfulla. Men allteftersom tiden går så äter Sandra allt större och större mängder. Nu när hon själv får bestämma så äter hon dessutom oftare, ungefär varannan timme dagtid för att faktiskt inte vilja ha några nattmål överhuvudtaget. Det känns som att vi verkligen funnit varandra. | Efter ett par månader hemma så går vi på uppföljning och kontroll hos doktor Magnus på barnkliniken. Under Sandras första två år så kommer hon att följas upp där istället för BVC. Det känns bra och tryggt. Dr Magnus känner vår dotter och hennes historia. När vi ställer våra frågor, stora som små, så tar han oss på allvar. Vi går givetvis också på vägmottagningen hos BVC-sköterskan Birgitta. Till en början går vi där två gånger i veckan på specialtider för att undvika andra barn (pga smittrisken). Sandras viktuppgång är stabil men långsam (detta oroar oss emellanåt men samtidigt känns ändå stabiliteten lugnande. Sandras doktor är också lugn och verkar nöjd. Även detta lugnar oss). Sandra är den minsta flicka som Birgitta haft på BVC. Hon har erfarenhet av ytterligare ett för tidigt fött barn. Birgitta ger oss nog allt det stöd hon kan och vi tycker om henne…men. Inte många förstår vad vi gått igenom och hur detta påverkat oss i våra tankar och känslor gällande Sandra och hennes tillväxt, utveckling. Inte heller Birgitta. Vi blir oftast hänvisade till barnkliniken med våra speciella funderingar och undringar. |
| Annars tycker jag faktiskt att det mesta är rätt så avslappnat med Sandra och oss. Jag trodde att vi skulle bli hispiga och överbeskyddande,..men det känns snarare tvärtom; jag får ofta förklara för omgivningen att hon tål så mycket mer än man tror. Ibland har jag blivit rätt ilsken - dessa tanter i affärerna som tycker sig få klampa på hur som helst - vissa går på och vill nypa och känna och klämma på Sandra, andra har tittat förebrående på mig och sagt åt mig att "så nyfödda barn tar man inte ut i affärer". Hur många är inte de gånger som jag funderat över vad jag ska svara på frågan om Sandras ålder. Jag klarar inte av att ljuga och säga att "visst, hon är nyfödd, föddes igår" det vore som att förneka Sandra. Och hur gammal är hon egentligen? Är hon sex månader fast egentligen bara tre eller är hon bara tre månader fast egentligen sex? Förvirrande? På något vis är detta svårt, hur man än säger så blir det förvirrande. Först när Sandra var ca åtta månader gammal så slutade dessa pluttenutt-kommentarer över nyfödd bebi hagla över oss. | Sandra trivs och mår gott. Hon äter hela dagarna och sover hela nätterna. På dagarna sover och leker hon omvartannat. Sandra är en pigg och glad liten baby som lätt charmar sin omgivning. Hon ler och skrattar ofta. Hon är sällan arg eller ledsen. Plötsligt börjar Sandra att jollra och göra ljud ifrån sig och vi växer flera decimeter av ren stolthet. Hon kan säga BUB BUB och vi konstaterar att vår dotter kan prata! Oftast ligger hon på rygg och bubblar och har sig. På mage är inte alls kul! Inte vill Sandra sitta heller. Nej, att ligga på rygg och få bubbla- det är bäst. Sandra lär sig först att vända sig från mage till rygg. Det tar lång tid innan hon vänder sig till mage - hon är liksom inte intresserad. Inte förrän Sandra lärde sig att hasa sig framåt i januari 98 så blev det ok att ligga på mage. |
Sandra klarade av sin första förkylning under hösten. Det var lite nervöst eftersom vi inte visste hur hennes lungor skulle klara det - men det gick finemang. Hon återhämtade sig lika snabbt som vi andra och detta kändes som en stor bragd. Vår oro minskade betydligt efter denna erfarenhet.
På hösten börjar Sandra på BabySim. Hon tycker om att vara i vatten. Vi är lite nervösa inför hennes första "dopp" men hon klarar det galant. Riktigt roligt blir badandet när Sandra själv kan börja styra sitt dykande. Hon skrattar och jagar badbollar.
På sin ettårsdag uppnår Sandra nätt och jämt 6 000 grams-gränsen och är 66 cm lång. Hon sitter utan stöd sedan en och en halv månad tillbaka och har precis lärt sig att hasa fram på mage.
I januari får vi äntligen plats i babysångsgruppen…och detta blir en riktig höjdare för Sandra. Hon älskar denna fredagstimme. Hon är så nyfiken på de andra barnen som alla är i hennes ålder. Hon tycker också om dessa lekar med ramsor och sånger. Högt sjunger (låter) hon med och klappar vilt händerna! Det enda som hon verkar reta sig på är att många av de andra barnen kan krypa, vissa kan tom GÅ! Fascinerad tittar hon avundsjukt efter dem och hasar sig efter.
Gå till nästa sida: Sandras bravader.
1998-04-13 Ó Raija Nikumaa
