|
I april 2001 var det dags för kattutställning här i Västerås. Jag gick till Västeråshallen för att träffa kompisarna Karin och Mia som åkt dit från min hemstad Karlstad för att ställa ut sina katter (skogisar det också). Jag skulle inte ha någon egen katt. Inte inte inte. Jag har varit ägd av katter i stort sett konstant sedan jag var åtta år, men efter att den älskade huskatten Hampus dog för några år sedan (han var 15 år när njurarna gav upp) så ville jag aldrig mer utsätta mig för risken att mista ett så älskat djur, så enkelt var det bara. Mittemot Karins och Mias plats fanns en bur med två kattungar i. En av dem fångade min blick, han var röd och vit och jag är onekligen ganska svag för röda katter (jo, ni har redan gissat; det var Astor). Lugnt betraktade han mig, hypnotiserade mig, och jag reste mig och gick närmare för att titta. Husse Örjan stod vid buren, han var företagsam och sa "du får hålla i Astor om du vill". Ja. Tja. Det kan väl inte skada? "Uh-oh, nu är det kört" sa Karin. "Tsss, tror du att jag inte ens kan hålla i en katt utan att köpa den?" fnös jag förolämpat tillbaka och fortsatte att smeka den silkeslena pälsen. Tjugo minuter senare stod jag fortfarande där med Astor i famnen. Matte Catharina kom, och kunde förmodligen också konstatera att jag såg ganska bortkollrad ut. Alla andra hugade kattspekulanter som passerade och slängde mer än en snabb blick på Astor utsattes för svarta blickar från mig. "Tänk inte ens tanken" väste jag så tyst att de inte hörde, men om blickar kunnat döda... När utställningen var slut och det var dags för Astor att åka tillbaka hem till Bromma så var det med tungt hjärta som jag släppte kissen ifrån mig. Jag fick själv stoppa in honom i transportburen, och jag viskade ett tyst "jag tror att vi ses" i hans öra. Jag hade fått Ulvborgens visitkort, men jag skulle ju fortfarande inte ha någon katt. Inte. Det går inte. Nej, det gör det inte. Väl? Några dagar senare bestämde jag mig för att det visst gick, och här bor han nu. Han är glad och mycket tillgiven, den goaste kattkompis man kan önska sig! Sedan den 10 januari 2002 är han kastrat, och det har verkligen inte gjort något negativt för hans humör. Han är samma goa katt som förut, möjligen något mindre gapig *harkel* I dagsläget väger han lite över fem kg och han kommer väl förmodligen att lägga på sig lite till, men jag ska försöka att hålla honom i trim. Han är dock VÄLDIGT förtjust i mat... Jag har ännu aldrig ställt ut honom själv, det har inte blivit av (men han fick iallafall en EX1-rosett som kattunge!). Jag var på gång att ställa ut honom här i Västerås i juli 2001, men en brådstörtad tjänsteresa till Schweiz kom emellan. Jag är inte så där fruktansvärt bevandrad i Sveriges kattkretsar, men den första katten jag lärde mig namnet på, och kände igen, var den maffige Buster Lunkentuss. Han visade sig vara morfar till Astor, det var en kul bonus. De som känner dem båda säger att det är från Buster som Astor har ärvt sin magnifika svans (med dito svansföring :-)) och sitt ständiga "tassknorvlande", och en sämre förebild än coole Buster kan han ju definitivt ha. Kom gärna tillbaka igen - Astors fotodagbok uppdateras lite då och då!
 Coola webkattpolarna:Aramis Gazzy
|
sedan 24/6 2000