|
hemma, 4/8 2001 Jag måste medge att det är bekvämt att skriva på diaryland, så mina spaningar kommer att återfinnas på semestersiv.diaryland.com ett bra tag till - långt efter det att semestern är slut! hemma och byter väska, 7/7 2001 Om det mot förmodan blir något skrivet under sommaren så blir det ---->HÄR<---- Nu blir det jobb i Schweiz i två veckor, sedan semesssster... i tre veckor. Det var jobbigt att lämna Astor :-( Den enda mailadress jag (eventuellt) kan komma åt att kolla är sivskatan@hotmail.com. irr-virr, 29/6 2001 Jag kommer att avverka Västerås - Zürich - Västerås- Karlstad - Västerås - Zürich *puh* inom en vecka. Risken är rätt stor att man åtminstone NÅGON morgon vaknar utan att riktigt veta var man är för en stund... Fast den andra gången jag landar i Zürich så blir det för att stanna i Baden/Schweiz i två veckor, så då hinner jag väl komma ikapp mig själv. Kanske inte den mest exotiska resan någonsin, men det ska bli skoj. Men jobbigt. Men skoj. Ändå. ["hej då semestern", liksom... eller nej, inte helt, men jag får skjuta på den två veckor till] Och Astor får följa med sin "mormor" till Lappland. kattfnatt, 27/6 2001 För alla Astor-fans finns nu en sida med länkar till nya, färska bilder på min håriga sambo. tillbakalutad nostalgi, 23/6 2001 På lördagar blir jag ofta alldeles extra musik-nostalgisk. Lördagskvällar. Jag vet inte varför. Jag ville lyssna på något, men visste inte vad. Blicken irrade över CD-hyllorna (bokstavsordning, såklart ;-)) och fastnade på en skiva som jag inte har lyssnat på på många år. Varför jag så totalt glömt den kan man undra - för jag blev ju alldeles återfrälst nu när de första tonerna rann ur högtalarna. För rinner gör den, som smält smör - Anna Nederdahls röst. Var tog hon vägen? Är det någon mer än jag som undrar varför de alltid blev så totalsågade, gruppen Zzaj med undersköna Anna i spetsen? Visst, de led av svårartat Sade-komplex, och visst, texterna var stundtals mer än lovligt infantila - men so what. Jag älskade det. Och älskar än. Allra helst "Lev nu" som är en ruskigt snygg duett där Anna kompletteras av en minst lika skönsjungande Krister Linder (också känd som Chris Lancelot - och var tog han vägen??). Den enda Zzaj-skivan jag har på CD är just den jag spelade nu ("3" från 1993) så jag började raskt irra runt nätets alla musikbutiker i jakt på "Zzaj" och "Scirocco", men jag kunde bara finna den första skivan, "Zzaj". Typiskt. Jag vill minnas att "Scirocco" var den allra bästa. Skivan var så bra att symaskinen åkte fram av bara farten, jag var tvungen (som vanligt, suck) att sy in jeansshortsen. De är verkligen ursköna, men jag är enormt felbyggd för jag har aldrig någonsin hittat något utan resårmidja som passar både i midjan och runt rumpan. Förr brukade jag helt glatt intala mig att det innebär att jag har smal midja, men nu har jag trillat ner i realismens kladdiga träsk och inser; jag har snarare ett jättearsle (förlåt det profana språkbruket, men jag kom inte på något mer passande ord). Det blir alltid minst en decimeter tyg över runt midjan om min ädla bakdel ska få plats, och den här gången hjälpte det inte med skärp eftersom det inte fanns några hällor att sätta det i. När symaskinen väl kom fram var det ju illa kvickt fixat (men det är just det där med att få fram den...) och då lagade jag en älskad kofta också av bara farten, den hade *harkel* legat oanvänd sedan förra sommaren för att en sidosöm släppt. Ibland är man trög. Jag erkänner. Jag vill dessutom meddela att jag vid avklädning fann 11 st myggbett till - så den trevliga kvällen i Skerikestugan resulterade alltså totalt i 62 myggbett. Inte kan jag låta bli att klia heller, så jag har väl enligt samma enkla logik cirka 62 fula sår. Urk. gott nytt midsommar, eller, öh, äh... 21/6 2001 Jag vill passa på att önska hugade midsommarfirare en riktigt skön midsommarafton! För mig innebär det bara en (välbehövlig :-)) sovmorgon samt en möjlighet att nyttja tvättstugan innan jag kanske går till jobbet. Vi får se. "Gänget" ska åka ut och picnic:a på en liten ö utanför Västerås, och det låter iofs mysigt men med kvällens väderprognos i färskt minne så kanske jag inte behöver sörja så mycket. (nej, alltså, jag är inte bitter över detta - jag är inte direkt nå'n varm anhängare av nyår/midsommar och liknande) Igår hade jag däremot jätteskoj, vi firade lite av "sista natten med gänget" på jobbet eftersom vår koncernledning behagar splittra oss fr o m 1/7 (fast ingen vet riktigt vad det innebär än - det är ju flera dagar kvar till 1/7 *ögonrull*). Våra chefer hade planerat rena "Mullvaden-upplägget" (innebörd tydligast för de som har kanal 5), vi skickades ut på cykel för att följa ledtrådar i etapper, varje ledtråd skulle föra oss till ett etappmål där vi fick ledtrådar till nästa mål - etc. Slutligen landade vi i Skerike-stugan där vi tävlade lite i hästskokastning, spelade kubb och gjorde lite annat bus innan vi bara hamnade i gräset med diverse grillat att äta och något gott att dricka. Allra just igårkväll var det sagolikt fint väder (det har kanske inte min kära stad kunnat skryta med på ett tag...) och vi stormtrivdes! Det gjorde myggen också. Just då brydde man sig inte så mycket, men idag har jag räknat in 51 (!) röda, kliande bullar - och det är ändå bara de som jag kommer åt att räkna. Grymmismyggorna åt mig på ryggen också *mutter* Och eftersom vi kanske inte hittade den allra rakaste vägen *harkel* och kanske gjorde en del felbedömningar ibland (man fick nämligen minuspoäng för varje ledtråd man öppnade, så vi chansade brutalt fel några gånger hellre än att tappa poäng...) så blev det kanske två-tre mil på cykel (och det var baaaaara motvind och uppförsbackar ;-)). Rumpan känner av det idag. Det är nästan mysigt med lite träningsvärk... man borde se till att känna den känslan lite oftare. Min träningsmoral har aldrig varit så låg som nu. Huvva. Jag som var en riktig träningsnarkoman förr :-/ På hemvägen cyklade jag vilse! (det var straffet för att jag var ordentlig och ville hem tidigare än de tunga partyprissarna - å andra sidan så såg de väääääldigt slitna ut imorse så jag kanske tog rätt beslut ändå) Jag skulle ju bara cykla via Vallby ner till stan - och så visade det sig att Vallby var enormt (nej, jag har aldrig besökt Vallby förut) och att cykelvägarna kringlade sig som ormar. Jag skämdes som en hund ända tills jag imorse fick höra att infödda Västeråsare cyklat precis lika vilse, just på Vallby. Jag tyckte ju att jag hade lite hum om vartåt jag skulle, men en stund undrade jag om jag skulle behöva stanna och fråga nå'n av de coola kidsen på gatorna var jag var. Det kändes brutalt. En liten tantingenjör ute på vift med cykeln kring midnatt en onsdagskväll som får stanna och fråga "Ursäkta, var är jag!?" - nej, det var för tungt. Inte ens jag ville bjuda på det, så jag snirklade mig hemåt på mitt eget lilla vis, och hem kom jag ju till slut... ...till en pigg liten katt (han fyller fem månader imorgon :-)) som hade sovit hela dagen och hela kvällen och därför inte alls kunde begripa varför tråkiga matte ville sova. Dagen idag blev därmed trött och seg. Så seg att jag inte ens höjde på ögonbrynen när det kom fram att jag troligtvis måste sticka ner till Baden på ett j*kla jobbigt möte nästa vecka. Vi kommer att flaxa tur-och-retur inklusive möte på mindre än 24 timmar, så det blir intensivt. Baden verkar vara en mycket vacker stad, det vore kul att se mer av den (jag har ju bekanta att våldgästa...) men det får nog bli en annan gång. Någon i min omgivning konstaterade nöjt att eftersom Schweiz inte är med i EU så kan jag handla tax-free åt honom, vi får väl se hur det blir med den saken. Man är ju svårmutad... Dagens kompletterande teknik-kurs *:-)*: "LON" skrivs ut Local Operating Network och det är via det våra noder pratar med varandra. Noderna sitter i "burkar" som sköter skydds- och manöver-funktioner, som mäter och reglerar och rapporterar vad som händer ute i ställverket och dess kringutrustning. I en av stationerna har vi femtio sådana noder som via optik ska kaskadkopplas upp till stationsdatorn (och sedan vidare via en gateway till kundens NCC; National Control Center) och det är där LON-stjärnorna kommer in. Man placerar ut dem på smarta ställen för att koppla ihop lämpliga noder i något spindelnätsliknande för att dra iväg informationen till stationsdatorn så smart som möjligt. Stationsdatorn vill hellre ha en inkommande fiberkabel än femtio. Typ. (...en hint är att vi har beställt flera mil kabel av olika slag bara till just den stationen). Eftersom man vill ha alla noderna exakt tidssynkade så att de rapporterar alla händelser i rätt ordning så måste man pula in en GPS-klocka någonstans i "spindelnätet" också. Hur det ska se ut är bara vårt enklaste bryderi, just nu. Jag både trivs och vantrivs när det är som det är nu. Jag hatar att jag inte kan släppa jobbet, att LON-stjärnorna och I/O-korten och skyddsalgoritmerna jagar bort sömnen från mitt huvud - men samtidigt fylls jag av en enorm tillfredsställelse varje gång jag liksom "erövrat" en kunskap och räknat ut något riktigt klurigt alldeles själv. Man får ta det onda med det goda. Men Arto har ju rätt. När man som jag har svårt att släppa arbetet så kan LON-stjärnor dyka upp [i skallen] vid de mest oväntade tillfällen - sålunda också efter balunser. Och kanske kan man vräka ur sig alldeles extra innovativa konfigurationer några cider senare :-) (REC561 tar vi en annan dag *asg*) Och idag har jag köpt ett par ursköna jeans-shorts, en vansinnigt söt handväska och tre bra böcker. I kylskåpet ligger en liten kartong med whiskyfylld choklad, och brevid mig ligger Astor och spinner - så livet ser ganska ljust ut. Jag är nöjd med dagen idag. RER 111, 19/6 2001 Eftersom mitt liv just nu mest av allt kretsar kring jobbet vill jag berätta en del om LON-stjärnor och REC561... nehej, inte det nej. *djup suck* Jamen TV då? Igen? För sent har jag upptäckt det spännande programmet "Vagn i Arabien" (Arabien? Nåja, ta det med en nypa salt, med det tycks det mesta bortåt Mellanöstern räknas) som idag visade upp två riktiga drömresemål för mig; sagolika Isfahan i Iran och den fantastiska klippstaden Petra i Jordanien (jo just det - du känner igen den från Indiana Jones äventyr i "Jakten..."). Det roliga är att han (ja, danske Vagn Olsen) varierar rena turistbilder med spontana intervjuer med folk han möter på gatan. Illans kul! Trist bara att ha missat de flesta programmen hittills - naturligtvis är vi redan framme vid de allra sista programmen redan. Säga vad man vill om regimen i många av länderna i Mellanöstern idag - men de här länderna är svårslagna om man som jag är intresserad av historia och kultur. Oväntat besök - men utan Gevalia (de hade en sockerkaka i ugnen så besöket blev hastigt men intensivt) - fick vi igår av ägarna till Astors pappa Ikaros (kattpappa, inte uppfödarpappa :-)) som bor här i Västerås (Astor själv växte ju upp i Bromma, minsann). De tyckte att han var såååå fin :-) (såklart - de är ju part i målet). Astor fick en leksak som Ikaros lekt med, det var ett väldigt nosande först - sedan blev den populär minsann (så populär att Astor drog upp den i min säng 3.30 imorse när han tyckte att det var dags att börja leka). Sigge har verkligen utvecklat en liten förälskelse, det är inte längre någon tvekan om det. Så fort Astor kommer i närheten av buren flyttar pippin över till hans sida och klänger sig helst fast vid burväggen för att komma så nära som möjligt. Förut satt han på pinnen och lutade sig framåt så att hans näbb mötte Astors nos mellan burspjälorna. En både roande och rörande bild, ska jag säga. Det är precis som att Astor tappar sugen lite grand när Sigge gör så. Hans jaktinstinkter svalnar och han lunkar lite moloket bort från buren igen. (men nej - jag är inte så naiv att jag låter dem mötas utan skyddande burgaller!) Astor är en finsmakare. Han vill ha färskt vatten direkt från kranen (nej, det är inte alls ohygieniskt då han håller sig långt nedanför själva kranmynningen) och föredrar Galia-melon till dessert. Han äter den dessutom hellre ur sked än slickar i sig direkt från skalet (än så länge duger det med mina IKEA-skedar, men det står väl inte på förrän han kräver lite dyrare design ;-)). Nej, alltså, han brukar inte få en egen melon, men när jag ätit får han ta över och rensa resterna, så att säga. Det är smaskens. Underligt det där, Hampus älskade också melon - annars kanske det inte spontant är något man kunde tro att katter skulle bli så tokiga i, men så är det iallafall. Ja visst. Jag erkänner. Jag är fortfarande bortkollrad av unge Astor. Jag kommer nog så förbli. Stackars den [människo]grabb som ska försöka konkurrera med honom... *asg*
...och så gratulerar vi Lunda-Carin, vars son äntligen behagat titta ut efter att ha gonat sig lite extra i Carins mage, två veckor över tiden.
ej att förväxla med en piraya, 11/6 2001 Jaaaaaaaaa! Jag älskar pysselprogram, inredning, fixartips ("borra ditt eget avlopp" :-)) - och bland det tjusigaste jag vet att vila blicken på är långa, i förtid gråhåriga män. Errrrrnst är tillbaka, med resten av gänget i Sommartorpet som hade nypremiär igen. Det är inte utan att det kliar i fingrarna... [ja, ja, tolka det hur ni vill] Det finns ett jättefint kolonistugeområde nära Svartån här i stan. Var gång jag passerar (rätt sällan iofs, men det blir ibland att man cyklar förbi på sommaren) kastar jag långa, längtansfulla blickar på de vackra små husen. Det vore något det. Ett yttepyttelitet hus att sitta och kura i när regnet hamrar på taket. Ja, jo, alltså, det får ju gärna vara fint väder också för all del, men vid regn gör sig så'na där smattertakshus alldeles särdeles bra ihop med en bekväm fåtölj, stearinljus och en riktigt smaskig bok. Astor och jag på en frodig gräsmatta, lystet vakandes över jordgubbskarten... (dream on dreamer) Då och då undrar någon hur det går med Sigge och Astor. Jotack, allt bättre vill jag påstå. Astors blick blir inte längre lika desperat hungrig och Sigges blick är långt ifrån lika panikslagen som den var för några veckor sedan. Häromdagen fick Astor ett nyp i nosen när han blev för närgången, så numera ligger han mest och sover invid Sigges bur, som för att vakta sin lilla skatt. Sigge har riktigt levt upp sedan han fick en hårig kompis att sjunga för, han drillar som aldrig förr och följer faktiskt efter Astor inne i buren. Lägger sig Astor på höger(-ut-)sidan så hoppar Sigge över till pinnen på den sidan buren. Han har rentav börjat med små extatiska danser som jag annars mest trodde att pojkpippisar gjorde för att impa på flickpippisar, och det är ju gulligt. I mitt hem frodas åtminstone inte homofobin! Kollegan Pirkkos son har förresten två hundar och en (han-)katt. Tiken löper och hanhunden är galen, försöker sätta på allt som rör sig. Inte ens katten går fri. Han har minsann fått sin dos av den pilska hunden, han också. Det är inte bara Sommartorpet som startar ikväll, i SVT2 kan man dessutom se den omtalade serien Queer as folk. Precis som Anne (se gästboken) älskar jag brittiska relations-serier. Jag vet inte hur - men de lyckas, om och om igen. Synd bara att den här serien går så sent :-( Nehej, nu tittar Astor på mig från sängen där han ligger. Ett ljudligt jamande kan betyda antingen "är det inte dags att sluta smattra snart, tråkmåns?" eller "du kan ju hälsa alla mina fans världen runt". Välj själv. ännu en vecka av våra liv... 10/6 2001 Så är Astor vederbörligen beundrad också av sin "mormor" (ja, min mamma alltså). Hon var långt borta på vårsemester i Ormsjö när Astor flyttade hit, men igår körde hon hit (från Karlstad) bara över dagen för att titta på underverket. Ja, hon är katt-tokig :-) Och visst gjorde han succé. Såklart. Men han har redan blivit lite mammig [gentemot mig] så när mamma [min mamma] försökte lyfta honom blev det ett illa pipande och ormande innan han lade sig i mitt knä istället - otacksamma katt. Hans mormor kom ju med både en rolig boll och kattgodis... Fast att nosa på hennes kläder var skoj. Därhemma i Karlstad finns ju en katt-hona, gubevars. Det ska bli kul att se hur de kommer att reagera första gången de möts, hon har ju inte haft någon kattkompis sedan vi fick ta bort Hampus 1997. Hon och Hampus var ett radarpar av nåde, speciellt ur råttfångarperspektiv på somrarna i Ormsjö. Hampus älskade att nosa fram, jaga och trötta ut råttor och möss. Det var Stumpan för lat för. Hon tyckte däremot om att döda dem och äta dem - det var Hampus i sin tur för estetiskt lagd för (vill jag tro :-)) - så de ägnade sig åt ett mycket fruktbart samarbete då Hampus alltid lät Stumpan ta över när rådisarna var så uttröttade/paralyserade att hon kunde hunsa runt med dem utan större fysisk ansträngning än att tugga. *harkel*
Finns det egentligen någon som helst mening alls med Geri Halliwells förfärliga Ny bra "thirty-something"-serie på TV4 att trösta sig med nu när underbara "Kalla fötter" snart är slut. Igår började "Underbara liv", och den var visserligen inte lika klockren som ovan nämnda "Kalla fötter", men första avsnittet var lagomt underhållande - klart bättre än det vanliga lördagsdemolerandet Bingolotto iallafall. Fast min hjärna är en underlig skapelse. Första kvarten satt jag och muttrade "så'n frilla vill jag också ha" om Clare(? ja, hon den där blonda som var ihop med den dryga killen i Porschen som körde på han som det handlar om som var hemligt förälskad i henne när de var yngre :-)). Så insåg jag att sedan 1,5 vecka tillbaka så har jag alldeles den frisyren, jag är bara inte blond som hon. De första 25 åren av jordelivet var jag ju blond, kanske skulle man återgå till det...? Men nej. Jag tror inte att jag gör mig som blondin längre. Det röda speglar mitt eldfängda sinne så mycket bättre ;-) Astor har klivit sönder mellanslagsknappen, så den fungerar bara ibland. Det har sina baksidor med en programmeringsintresserad katt (jag vill ju så gärna tro att han är mer sofistikerad än att bara vilja jaga musmarkören ;-)). Det tar dubbelt så långt tid att gå igenom och redigera texten nu, när man som jag skriver så det bara rasslar. Är det så att jag trots noggrann genomgång har missat något mellanslag får ni alltså härmed förlåta mig, nu när ni vet att det är den vackra röda hårbollen som är orsaken. Astor update, 4/6 2001 De av er som tycker att jag ska skriva oftare kan tacka Astor för att jag redan ikväll bryter mitt tysthetslöfte (...men det behöver inte alls bli nå'n vana). Andra kattbadet avklarat idag och det gick som en dans. Visst vrålade han som ett spädbarn också denna gång, men när jag sköljde ur schampot stod han snällt kvar utan att jag ens behövde hålla i honom, det var snudd på att det såg ut som om han tyckte att det var varmt och gott. Ett bad i veckan, och man kan aldrig tro att jag varit kattallergiker. Det är jag, men Astor har ännu *peppar peppar* aldrig så mycket som retat min näsa. Jag har ju levt med katt (och därmed ständig snuva, kompletterad med rinnande ögon) i många många år förut, och beslutet jag tog nu var att det är värt snuvan, jag vill inte vara utan katt. Desto roligare då att jag inte känner av honom alls. Så ringde Catharina, och undrade om vi inte ska vara med på kattutställning den 8/7. Jag hade ju inte tänkt det, men nu skulle deras ståtlige Masai stå över så det blev en plats ledig. Tja, vi provar väl! (och Karins tjusige kisse Jönsson bör ha gått upp en åldersklass då, så vi slipper tävla mot honom :-)) Inspirerade av att Catharina och Örjan hade klarat av premiärturen i sele med alla sina kissar provade vi detsamma här. Jag har ju testat med selen lite nu och då, men Astor har inte riktigt gillat det även om det gått bättre och bättre. Nu hade han vuxit i den ganska bra och det var ljuvligt kvällsväder, så vi provade att gå ut. Oj oj oj, var tog den vanligtvis kaxiga katten vägen? Han extraknäckte som tax och strök runt så lågt att magen släpade i backen, ville helst sitta kvar uppe i min famn, men så småningom vann nyfikenheten över rädslan och han provade på att kliva runt i gräset. Jag satte mig på en mur, för det var bara att vänta medan han snusade i luften och spanade på en retfull skata. Han skakade som ett asplöv men det var nog hälften skrajt och hälften exalterat. Det ska vi göra om igen! Som jag skrev till C; "han har liksom haft extra "schwung" i steget sedan vi kom in, jag tror att han tycker att han är kung nu när han har spionerat på skator live i naturen!" (annars bor han ju - som H förmodligen skulle säga - ihop med en skata jämt, men det blir ju inte riktigt samma sak :-)) Nu ligger han på sängen, helt utslagen. Vi får se om han sover inatt :-) Det kanske är det som är melodin, en spännande promenad varje kväll och så ankrar han hela natten sedan...? Och så undrar man ju förstås lite om Lunda-Carins bebis behagat titta ut än... pliktskyldigast, 2/6 2001
Jag funderar faktiskt på att ta sommarlov från den här sidan. Det här akvariet tycker Astor är underbart kul att studera. Ett roligt mail landade i jobblådan förra veckan (det kallar jag värdefullt utbyte med centrala Europa, närmare bestämt Schweiz), fyllt av käcka citat som sades vara avyttrade av kända människor (en del av dem känns tveksamma - skulle Barbara Bush verkligen ha kommenterat Clintons oralsex-äventyr?) men oavsett om de är autentiska eller inte så var en del av dem väldigt bra. Favoriten kom från Roseanne Barr, om PMS: "Women complain about premenstrual syndrome, but I think of it as the only time of the month that I can be myself." -- Roseanne Mänskligt förfall, en fallstudie i 2374985 delar: För tio år sedan tränade jag jämt, jag hade rutor på magen (det ni!). I förrgår hade jag... träningsvärk i en ryggmuskel, efter att ha pumpat cykeln dagen innan (visserligen från "noll" på en cykel med jättekraftiga däck och med en riktigt usel pump, men ändå). Jisses. Så illa trodde jag inte att det var, ärligt talat. Jag är förkrossad.
|
sedan 24/6 2000