Erik av Pommern

Erik föddes 1381 som en son till Margaretas systerdotter Maria av Mecklenburg och Vartislav VII av Pommern-Stolp. Egentligen hette han Bogislav men antog ett gammalt nordiskt kunganamn vid adopteringen.

Han valdes till kung 1396 och hyllades samma år vid Uppsala enligt lagens bud. Han kröntes i Kalmar 1397 och ingick 1406 äktenskap med prinsessan Filippa av England. Då Margareta 1412 dog blev han ensam regent över Nordens riken.

För att gynna städerna vid Öresund motarbetade han hanseaterna på de viktiga skånska fiskeplatserna. Faran härav syntes större därigenom att Lübeck och de hanseatiska grannstäderna började känna konkurrensen från holländska sjöfarare och köpmän. Under sex år rasade ett krig mellan Erik och hansan. Då stillestånd äntligen ingicks 1432 stod det klart att kungen över Nordens tre riken inte lyckades besegra Lübeck och dess förbundna.

Vid 1430 talets början uppstod ett starkt missnöje inom det svenska folket med kung Eriks regering, vilket ledde till öppen revolt 1434 och fem år senare till kungens avsättning. Klagomålen mot kung Erik var ordnade ståndvis. Kung Erik hade lagt sig i biskopsvalen, han hade delat ut svenksa län till främlingar, han hade betungat borgerskapet med tullar och bönderna med hårda fogdar och ökat skattetryck.

Bergslagshövdingen Engelbrekts resning kom olägligt för Erik även därför att underättelsen därom nådde honom under pågående förhandlingar med hanseaterna. Kung Erik försökte nå fredliga avtal med svenskarna hösten 1434 och hösten 1435 där han lovade att Sveriges skatt skulle förbli inom landet, att inte överlåta tronen till sin pommerske frände och att ge svenska län endast till svenska män. Hela den planlagda ordningen bröts redan på hösten 1436 på grund av kungens eget uppträdande. Han infann sig inte i Söderköping, där frågan om Sveriges förvaltning i detalj skulle lösas. Erik blev nämligen vinddriven till Gotland där han kom att stanna hela vintern.

I Sverige hade den av Engelbrekt inledda självständighetsaktionen fortsatts, om än efter andra linjer än dem folkhövdingen hade tänkt sig. Karl Knutsson, några höga prelater och frälsemän utövade en samregering. 1438 valdes Karl Knutsson till riksföreståndare, men det blev allt tydligare att han endast med stor svårrighet kunde samverka med de ledande prelaterna och frälsemän. Majoriteten av dessa hade nu gett upp Erik sak och gemensamt med det danska riksrådet beslutat sig för att kalla Kristofer av Bayern att inta sin morbroder kung Eriks plats som unionskung.

1349 försökte färgaves kung Erik att återta sitt gamla rike. Istället fick han nöja sig med att bli herre över Gotland. Därifrån bedrev hans kapare ett hänsynslöst sjöröveri på östersjön. Först när den nye danske kungen Kristian I år 1449 tog Gotland i besittning slutade Erik med sitt "sjöröveri".

Erik återvände till sitt hemland Pommern där han år 1459 dog.