En annan rik biotoptyp är de våtmarker som associeras med prärien i de västra delarna av staten. Dessa träskliknande präriedelar utgör de i staten enda kvarvarande lekplatserna för bl.a. kanadensisk padda, (Bufo hemiophrys). Som sista akvatiska biotoptyp är det också värt att nämna att Minnesota har en ganska stor andel bevarade mossmarker. Dessa utgörs dels av 'traditionella' näringsfattiga mossar, där pH-värdet är lågt, dels av rikkärr med ett högt pH-värde. De sistnämnda härbärgerar en ansenlig andel av de Blandingssköldpaddor, (Emydoidea blandingii) som finns kvar i Minnesota.

I de stora flodernas dalgångar finns en rik lövskogsflora, med bl.a. lönn (Acer), ask (Fraxinus), asp (Populus) och almar (Ulmus). I närheten av vatten finns i allmänhet även pil (Salix). Dessa vattennära lövskogar utgör huvudhabitatet för Minnesotas mest landlevande sköldpadda - skogssköldpaddan (Clemmys insculpta). Denna art lever ett undanskymt liv i skydd av nerfallna trädstammar och i de tjocka lövtäcken som samlas i dessa skogsmarker och som utgör förutsättningen för en rik förekomst av mask, svampar och sniglar, vilka också utgör huvuddelen av artens föda. I centrala och södra Minnesota finns rester av ädellövskog dominerad av ek, (Quercus) och lönn (Acer). Denna skog är livsviktig för många av de herptilarter vars utbredning når in i staten från öster, som skogsskallerormen (Crotalus horridus) och femlinjeskinken (Eumeces fasciatus).

De stora barrskogarna i norra delarna av staten domineras av gran (Picea), tall (Pinus) och ädelgran (Abies), och är relativt fattiga på herptiler. De arter man kan förväntas hitta i sådan miljö är framför allt blåprickig mullvadssalamander (Ambystoma laterale) och östlig rödryggad skogssalamander (Plethodon cinereus). Stora delar av denna barrurskog har i takt med en alltför hastig avverkning ersatts av blandlövskog med björk (Betula) och asp (Populus) som dominerande inslag.

Som sista "naturlig biotoptyp" måste den ur herptilsynpunkt kanske viktigaste icke-akvatiska miljön nämnas - prärien. Före den europeiska kolonisationen täcktes större delen av västra Minnesota av prärie. Denna miljö kännetecknas av stora grässlätter med mycket begränsade inslag av högre vegetation. De viktigaste vilda grässorterna på Minnesotas prärier är Andropogon, Sorghastrum och Panicam, och de är blandade med ett mycket stort antal örter och vildblommor. De stora grässlätterna har idag till 99% omvandlats till jordbruksmark, och även delar av västra Minnesota, som för ett otränat öga ser ut som prärie, har gått samma öde till mötes. Den ursprungliga vegetationen har ersatt av inplanterade grässorter och används för boskapsskötsel. Dessa förstörda präriemarker ar inte lämplig levnadsmiljö för många av de 'typiska' herptiler som ursprungligen fanns på den orörda prärien, som t.ex. trynsnok (Heterodon nasicus), tjursnok, (Pitouphis catenifer) och kanadensisk padda (Bufo hemiophrys). Slutligen är det värt att nämna att många av Minnesotas herptiler, i takt med att deras naturliga miljöer förändrats, har funnit sig väl hemma i de nya miljöer människan har skapat. Både i jordbruksområden som i mer stadsnära miljöer kan man finna de mer anpassningsbara arterna, huvudsakligen strumbebandssnokar (Thamnophis), guldsköldpaddor (Chrysemys picta), snappsköldpaddor (Chelydra serpentina) och amerikansk padda (Bufo americanus).

Herpetologin i Minnesota
Den nutida herpetologin i Minnesota utgörs dels av forskning kring varför många amfibiearter starkt går tillbaka, (kopplat till en ökning i antalet funna missbildade djur), dels i en intensiv forskning kring ett fåtal starkt hotade arter. Den starka tillbakagången av amfibier tycks vara ett globalt, eller åtminstone kontinentalt problem, och det är oklart om det beror på klimatförändringar eller miljöpåverkan från människan. En anledning som jag personligen tror har stor betydelse lokalt i Minnesota, är att stora områden av redan påverkade biotoper regelmässigt besprutas med insektsdödande medel för att minska förekomsten av myggor, förment av hälsoskyddsskäl då myggor kan sprida sjukdomar, men sett ur en mer pragmatisk synvinkel handlar det nog mer om en ren minskning av obehaget från myggorna. Förutom de potentiella förgiftningsrisker som finns för de känsliga amfibierna, innebär en 'lyckad' besprutning att det finns färre myggor till föda för de amfibier som lyckas klara sig genom metamorfos. Förvånande nog tycks många av statens amatörherpetologer inte se kopplingen mellan en extensiv besprutning och minskande amfibiepopulationer.

Minnesota har en herpetologisk förening, Minnesota Herpetological Society, som bildades 1981 och för närvarande har ungefär 350 medlemmar. Det är en i förhållande till folkmängden liten förening, men den är mycket aktiv och har möten varje månad året runt i St Paul. Mötena är mycket välbesökta och medlemmar åker ofta bil 4-5 timmar enkel resa för att ta sig till dem.

Ett urval av de arter jag påträffade under mina herpetologiska utflykter

TIGERSALAMANDER - Ambystoma tigrinum
Denna salamander - välkänd världen över, både som laboratorie- och terrariedjur - är spridd över stora delar av Minnesota. Den är statens största stjärtgroddjur, och kan bli upp till 35 centimeter lång. Tigersalamandern är kraftigt byggd, med ett brett huvud, förhållandevis små extremiteter och små ögon, som är placerade högt upp på huvudet. Arten är, även inom staten, mycket variabel i såväl teckning som färg, men generellt är grundfärgen grå/svart och de allra flesta exemplar har någon form av gulgröna prickar eller band. Arten påträffas i ett vitt spektra av habitat, från små prärieträsk till större sjöar. Tigersalamandern lever ett undanskymt liv under större delen av året, dels lever de i gnagargångar nära vatten, men de kan även gräva egna gångar. Under tidiga vårnätter sker ofta massvandringar från övervintringsställen till lekdammar. Leken i april föregås av ett intensivt uppvaktningsbeteende - hanen puttar omkring honan kring lekdammen, för att sedan lämna henne. Honan följer därefter hanen, varefter parningen sker. Honan fäster ett hundratal ägg vid levande vegetation eller grenar nära botten av dammen. Såväl larver som vuxna djur är rovdjur, och larverna är färdigutvecklade efter ungefär 4 månader.

LEOPARDGRODA - Rana pipiens
Även denna amfibie är en 'världskändis'. Leopardgrodan har länge varit 'standardgrodan' i laboratorieverksamhet, men hålls även som terrarie- och foderdjur. Det finns i Minnesota två varianter av grodan, 'Burnsi' och Kandihoyi' - dessa är inte underarter, utan tillhör båda nominatrasen. De skiljer sig endast genom en enda gen. Burnsi-fasen är utan tvekan vanligast, det inrapporteras i allmänhet endast 3-4 exemplar av Kandihoyi per år. Leopardgrodan är kanske Minnesotas vanligaste groddjur, och kan påträffas även på relativt torra platser, men typmiljö är en fuktig ängsmark med en eller flera permanenta vattensamlingar i närheten. Grodorna tycks föredra en tät undervegetation bestående av gräs, men påträffas sällan i områden där gräset är mer än 30 centimeter högt - möjligtvis för att de i så högt gräs inte kan hoppa obehindrat. Tidigt på våren, ofta medan isflak fortfarande flyter på lekdammarnas ytor, vaknar leopardgrodans hannar ur sin vinterdvala, som de tillbringat på botten bland dy och nerfallna löv. Många hannar har valt att övervintra i andra vattendrag än lekdammarna, och de förflyttar sig under april till dessa. Honorna dyker upp sent till dammarna, och stannar sällan längre tid än vad som behövs för att de skall kunna lägga sina ägg. En hona lägger upp till 5000 ägg, och larverna metamorfoserar efter ca: 3 månader. Om sommaren varit kall och hösten kommer tidigt, kan larverna övervintra för att genomgå metamorfosen påföljande vår. Arten livnär sig som vuxen på insekter, sniglar och mindre grodor. Larverna äter alger och växtdelar. Leopardgrodan är ett viktigt byte för många djur, t. ex hägrar, ormar, tvättbjörnar och ugglor.

GRÖNGRODA - Rana clamitans melanota
Gröngrodan, som är nära släkt med den amerikanska oxgrodan, är en utpräglat akvatisk groda. Dess utbredningsområde sträcker sig från mexikanska golfen norrut över den östra delen av USA till Ontario och Quebec i Kanada. Två underarter har beskrivits, clamitans och melanota. Endast melanota förekommer i Minnesota, där dess utbredning begränsas till de östliga delarna av delstaten. Arten blir betydligt större än R. pipiens, och det största exemplaret som beskrivits mätte nära 11 centimeter. Gröngrodan kan vara såväl brun som grön, och dess läppar är ljusare än övriga kroppen. Trumhinnan är mycket stor jämfört med andra grodor i Minnesota, och simhuden på bakfötterna är till skillnad från t.ex. R. catesbeiana inte komplett - R. clamitans saknar simhud på de yttersta lederna av de längsta tårna. Undersidan är vit eller ljust grå, och hanarna har en iögonenfallande gul färgteckning på undersidan av strupen. Denna vackra groda tillbringar större delen av sin tid i eller under vattnet, och föredrar stillastående vatten med rik ytvegetation. När man går utefter en damm där det finns gröngrodor kan man förvänta sig att åtminstone en gång per meter få se en gröngroda ta sin tillflykt till vattnet med ett ljudligt plask. Gröngrodans huvudsakliga byten utgörs av fisk, smågrodor och kräftor. R. clamitans vaknar och leker senare än R. pipiens - leken kan pågå från maj till augusti. Både larver och vuxna övervintrar under vattnet. Hanarnas läte låter närmast som en löst strängad banjo som någon spelar på med ett finger, ett mycket karakteristiskt läte.

COPE'S GRÅ LÖVGRODA - Hyla chloroscelis, GRÅ LÖVGRODA - H. versicolor
Dessa två lövgrodearter är mycket lika varandra och delar utbredning inom delstaten. Fram till 1968 delade de dessutom vetenskapligt namn. Det enda säkra sättet att skilja dem åt är genom kromosomanalys - chloroscelis har 24 kromosomer medan versicolor har 48. Dessutom har versicolor-hannar ett något snabbare parningsläte. De bägge grå lövgrodorna blir upp till 60 mm långa, och deras färg kan variera från en vacker gråmelerad teckning till en i det närmaste enhetligt grön färg. Cope's grå lövgroda har gul teckning på insidan av lår och sidor, den grå lövgrodan har lite knottrigare hud. Även arternas levnadssätt är likartade, men medan H. chloroscelis föredrar mer öppen terräng påträffas H. versicolor ofta i tätare skogar, både barr- och lövskog. I glesa dungar och i skogskanter kan man påträffa bägge arterna i samma habitat. Båda arterna övervintrar på land, ofta i lövhögar, under stenblock eller i murknande trädstammar. Leken sker från mitten av maj i grunda vattensamlingar och pågår i Minnesota till mitten av juni. Hannarna vokaliserar från träd och buskar i närheten av lekdammen under dagen och den tidiga kvällen. Honorna lägger upp till 2000 ägg och utvecklingen till färdig groda går förhållandevis fort - larverna metamorfoserar redan efter åtta till tio veckor.

AMERIKANSK PADDA - Bufo americanus
Minnesotas vanligaste padda med tre beskrivna underarter (americanus, copei och charlesmithi). I Minnesota förekommer endast nominatrasen. B. americanus utbredningsområde är stort och arten påträffas över stora delar av den östliga nordamerikanska kontinenten, från Labrador i norr till Tennessee i söder. Arten är i sitt levnadssätt mycket lik vår svenska padda, och kan alltså hittas mycket långt från vatten. Grundfärgen kan variera från mycket ljust brun till nästan svart. Även tegelröda och till och med gröna exemplar har hittats.

STRUMPEBANDSSNOKAR - Thamnophis sirtalis sirtalis, Thamnophis radix
Dessa bägge arter utgör kanske Minnesotas vanligaste ormar, eller i varje fall de oftast sedda. Strumpebandssnoken har i alla tider varit ett vanligt terrariedjur i Sverige - mycket beroende på att den är lättodlad och anspråkslös, men ändå aktiv och vacker. I Minnesota lever strumpebandssnoken i ett otal miljöer - från vackra naturliga träskmarker till ödetomter inne i städer. Den enda 'röda tråden' i miljövalet tycks vara närhet till vatten - oftast permanenta, friska vattendrag, men ibland starkt förorenade vattensamlingar som torkar ut under sommaren.

BRUNSNOK - Storeria dekayi texana
Denna lilla orm kan mycket väl vid en hastig blick från en icke herpetologiskt intresserad tas för en daggmask. Brunsnoken lever företrädesvis i fuktig blandlövskog, där den lever ett mycket undanskymt liv under nedfallna trädstammar och stenar. Det är en östlig art, vars utbredning sträcker sig från Maine i norr till Florida i söder. I Minnesota påträffas arten i de östliga delarna av staten. Brunsnoken övervintrar från sen höst till april i stenrösen, övergivna myrstackar och under barken i nerfallna träd. Ofta delar den vinterhärbärge med strumpebandssnokar, (Thamnophis) och busksnokar (Opheodrys vernalis). Arten livnär sig i huvudsak på daggmaskar, sniglar och mjuka insektslarver, men i dieten kan undantagsvis ingå små grodor, amfibielarver, fisk och snäckor. Brunsnoken parar sig strax efter uppvaknandet i april, och efter en graviditet på 105-113 dagar föder honan en kull på i medeltal 15 ungar, som vid födseln mäter ungefär 10 centimeter. Ungarna når könsmognad under sitt andra levnadsår, och som vuxna kan de nå en längd av 33 centimeter.

RÖDBUKIG SNOK - Storeria occipitimaculata
Denna orm, som är nära släkt med den nyss nämnda, har liksom brunsnoken en östlig utbredning över den nordamerikanska kontinenten. I Minnesota är den spridd över hela delstaten. Liksom brunsnoken påträffas den främst i fuktig skog, och den delar även sin släktings diet- och övervintringsvanor. Det mest framträdande med denna art är dess klarröda buk, något den använder som försvar genom att vända sig på rygg om den blir störd. Signalfärgen skall då ge en eventuell angripare en tankeställare - djur med klarröda eller gula färger är ju ofta giftiga eller illasmakande. Arten kan bli 25 centimeter lång. Den rödbukiga snoken har en utsträckt parningstid; parning har observerats såväl under vår, sommar som höst. Honorna kan lagra sperma under flera månader, för att under våren befrukta att antal ägg. Födseln, för även denna art föder levande ungar, sker normalt i mitten av juli, och kullstorleken kan variera mellan 1 och 21 ungar. Exemplaret på bilderna är en vuxen hona, och var vid fotograferingstillfället (början av juli) höggravid.

NORDAMERIKANSK VATTENSNOK - Nerodia sipedon
Denna vackra orm, som tidigare räknades till samma släkte som vår svenska snok (Natrix), är som det svenska namnet antyder starkt knuten till vatten. Vilken typ av vatten, stillastående eller rörligt, klart eller grumligt spelar mindre roll. Så länge det finns tillgång till mat (amfibier och fisk), lämpliga solnings- och övervintringsplatser är dess grundläggande behov tillfredställda. Arten är dagaktiv och en mycket snabb jägare. Som tidigare nämnt är dess huvudsakliga föda amfibier och fisk, men arten tar även daggmask, små gnagare och ibland även andra ormar. Den övervintrar i närheten av vatten, och omedelbart efter uppvaknandet börjar parningsperioden. Honan föder en kull om mellan 10-48 ungar i augusti-september, vilka vid födseln är omkring 25 cm långa. Könsmognad uppnås efter två till tre år, då de vuxna djuren är ända upp till 107 centimeter långa. Denna orm förväxlas ofta med den giftiga skogsskallerormen (Crotalus horridus), och förväxlingsrisken förstärks av att den ofta är mycket aggressiv i trängda lägen. Detta har bidragit till att det är en ganska vanlig syn att se ihjälslagna exemplar i områden som används för fritidsaktiviteter.

RÄVSNOK - Elaphe vulpina
Denna medelstora (till 137 centimeter) råttsnok finns endast i de södra delarna av delstaten. Den är ett skogs- och präriedjur, men påträffas i allmänhet i anslutning till vatten. Den är aktiv under dagar och kvällar, och lever företrädesvis av smågnagare som möss och jordekorrar. Arten övervintrar i gnagarhålor stenrösen, och ibland t.o.m. under vatten. En månad efter parningen i april uppsöker honan en lämplig äggläggningsplats, ofta under en murknande trädstam, där hon lägger en kull om 8 till 27 ägg som mäter 2.8 x 4.5 centimeter. Dessa ägg kläcks sedan efter 35 till 78 dagar beroende på temperatur. Ungarna mäter vid kläckningen 23-30 centimeter, och livnär sig på gnagarungar och amfibier. Även denna art förväxlas ofta med skogsskallerormen, dels på grund av sin teckning, men framför allt då den vibrerar med svansspetsen då den blir störd. Befinner sig då ormen bland torra löv, kan ljudet för en ovan och kanske skrämd människa misstas för skallerormens varningssignal.

MJÖLKSNOK - Lampropeltis triangulum
Denna för terrariefolk välkända art förekommer i stora delar av östra och centrala USA och finns även i sydöstra Kanada. Det finns i USA hela 9 underarter, varav nominatrasen och möjligen ytterligare en (L. t. syspila) förekommer i Minnesota. I staten är utbredningen begränsad till de sydöstra delarna. Mjölksnoken livnär sig till 80% på gnagare, men äter även småfåglar och fågelägg, ödlor och andra ormar. Arten är nattaktiv och lever ett undanskymt liv. Parningskamper och parning sker från uppvaknandet i april till början av juni. Efter 30 till 40 dagar, vanligtvis i mitten av juni, lägger honan en kull om 8-12 ägg som mäter 1.5 x 3.5 centimeter. Ungarna kläcks i augusti-september och är då 15-25 centimeter långa. Det finns uppgifter om att ungarnas huvudsakliga föda utgörs av ormungar av andra arter. Även denna art använder svanstippen som skallra om den blir störd, något som precis hos rävsnoken inneburit att den ofta misstas för skogsskallerorm och slås ihjäl av människor. Mjölksnoken kan bli upp till 107 centimeter lång.

TRYNSNOK - Heterodon nasicus nasicus
Denna opistoglyfa (bakgifttandade) snok är även den välkänd för svenska terrarister. Arten finns i de södra delarna av Minnesota, och är en särpräglad prärieart. Arten livnär sig på en mängd olika djur; paddor, grodor, ödlor, ormar och fåglar, såväl som ägg av fåglar och sköldpaddor ingår i dess diet. Giftet är inte särdeles verksamt, och då gifttänderna sitter långt bak i gapet, måste den tugga ordentligt för att få in det. Det finns ett fåtal rapporter om att människor efter att ha blivit bitna har upplevt smärtor och svullnader kring bettstället. Inga dödsfall har någonsin inrapporteras. Trynsnoken övervintrar i gnagarhålor, och honan lägger 3-23 ägg i juli. Dessa kläcks efter 47-75 dagar, och ungarna, som mäter 14-19 centimeter är ofta kannibalistiska. Hanar blir könsmogna vid ett års ålder, medan honorna behöver 20-22 månader för att nå könsmognad. Som fullvuxen kan arten nå en längd av 76 centimeter. Som så många andra präriearter har trynsnoken gått starkt tillbaka i Minnesota. De flesta kvarvarande populationerna är isolerade och artens framtid i staten ser inte ljus ut.

GULDSKÖLDPADDA - Chrysemys picta belli
Denna sköldpaddsart är den man oftast ser i det vilda, mycket beroende på att arten tillbringar mycket av sin tid på solplatser ovan vattenytan. Den är dock mycket skygg, och kommer man för nära tar djuren sin tillflykt till det trygga vattnet. Om man bara sitter kvar en stund så kommer djuren emellertid så småningom att krypa upp för att sola igen, och man kan då få nöjet att observera dem på nära håll utan att de är nervösa. Arten finns i hela delstaten, och påträffas oftast i stillastående permanenta vattensamlingar av skilda storlekar. Den livnär sig dels på kräftdjur, fisk, amfibier och insekter, dels på växtmaterial. Arten övervintrar under vattenytan, och äggläggningssäsongen börjar i södra Minnesota i slutet av maj. Honan lägger kullar, oftast två per år, om 8-9 ägg i ett flaskformat hål i sandig jord. Äggen kläcks, om inte skunkar och tvättbjörnar hittat dem, efter 72-80 dagar. De nykläckta ungarna mäter ungefär 2.5 centimeter, och de når könsmognad efter 4-6 år. Guldsköldpaddan kan i Minnesota som störst nå 21 centimeters skallängd.